Aftonbladet – 4 april 1848, sida 1

kommo några bundra andra bössor och gevär, som tillfälligtvis voro i enskilda personers ägo. Iaedlertid funnos på sin höjd 7tili 800 med verkliga vapen försedda män, och dessa spridda i hela den stora staden; medan soldater i tusental kunde sammandragas på hvilken punkt som belst. Ki. Y, 4 begyates striden vid konungens slott, på Breitenstrasse, Uater den Linden, och på Friederichsstrasse. Folket hade skaffat en ofantlig mängd stenar upp på taken, och försvarade dermed hvarje hussom en fästning. Många harrikader blefvo af militären stormade 4 till 3 gånger, och gingo åter förlorade, Skytjar kastade sig in i husen och sigtada, i syngerhet på officerarne, af hvilka nägra och fyrativ stupade, hvsriblard två öfverstar och flera majorer. Uti ingen barrikad funnos mer än på sin höjd 20 beväpnade medborgare; men likväl uihöllo de i 42 timmar militärens anfall. De tunga stenar, som nedslungades från taken, åstadkoramo stora förödelser, osktadt en cupphörlig kanonad underhölls med drutbagel eller gröfre kulor, och till slut till och med grinster, emot barrikaderna. Vid Kölnisceher Rathhaus var soldaternas förlust större än medborgarnes. Hverhelst soldaterna segrade, nedgjorde de utan barmhertighet da tappre försvararne, och om jag kunde eller ville skildra hela kedjan af de rysliga uppträden, som förekommo i många eröfrade hus, skulle ni kunna begripa orsaken till det raseri, som nu mera intager folket mot allt hvad soldat heter. Folket deremot, å sin s:d2, gaf pardon åt hvarenda soldat, som det fick lefvande i sitt våld; ingea sfväpnad eller väralös blef misshandlad. General Möllsndorf, som var en bland de tillfångatagae, fördes till tt hotall, och der lemnade man konom i ro ensam och obevakad, blott mot hans hedersord att icke gå derifrån. Så rasade striden natten igenom; men om morgonen kl. 8 hade soldaterna blott eröfrat Breitestrasse och Königstrasse samt Friederichsstrassa intill Leipzigerstrasse; hvarvid 300 soldater och 40 officerare stupat. I alla öfriga delar af staden stodo -barrikaderna qvar; den svarta, röda cech gula fanan svajade framför dem och från kyrkotornen, och nu först var äfven en del af folket bättre beväpnadt; ty efwe? lång strid hade man i Lindenstrasse med storm intagit ett landtvärnstyghus, der 4000 gevär med bajonetier eröfrade: Soldaterna deremot voro uttröttade; många begynte förbanna hela striden; och serskildt förklarade gardets jigare, som tili större delen äro berlinska infödingar, att da icke läng:e ärnade skjuta på folket. KL. 8 spriddes en kong). proklamation, ännu full al gazmal förblindelse, ty soldaternas anfall på folket ursäktades deri sisom et misstag; hvaremot hela olyckan tillskrefspett band utländska bofvar,. Konupgen lofvade nu äfven att aflägsna soldaterna, med vilkor att borgrarne förut måtte nedrifva barrikaderna och :flemna sina varen; kort sagdt, railitärmonarkiens öfvermod blottade sig för sista gången. Man ville föreskrifva medborgarne lagar, förödmjuka dem inför militären, och sadan i nåder lyssna till deras röst. Men från sina barrikader mötte medborgarne dessa anspråk med bestämdt afslag. De förklarade, att de förr skulle fortsätta striden till sista man. Fiera deputationer kommo nu och besvuro konungen att draga militären ur staden och bevilja upprättandet af ett nationzalgarde, såsom enda utvägen till ordningens återställelsa. En ef dessa depatationer förklarade slutligen för den obeslutsamme monarken, att bäns tron vore i fara, om han dröjde längre. Och verkligen är det otvifvelaktigt, alt en provisorisk styrelse skulle hafva blifvit tillsatt innan aftonen. KL. 40 f. m. beslöt ändtligen konungear att gifva efter, oaktadt prinsen af Preussen cch prins Albet uppmuntrade honom till motstånd. vAnnu ha vi kulor och krat för att qvita uppror -makare, -— berättas prinsen af Preussen hafva utrepat — ingen soldat må aflägsnas, innan de förviliade blifvit tillintetgjorda! Men dessa olyeksord, likasom bela biteendet af denne furste och sjelfskrifae tronföljare, hvilken man allmäat ger skulden för stadens beskjutning med diufhigel och granater — att förut nästan gerhördt birberi i ena sådan strid — komma att medföra de ledsammaste följderna för honom sjel; ty svårligen skall han någonsin bestiga ironen. Prinsen hear lemvat Berlin. Mun säger att hen ville fara till Ryssland. Hans palats skulle i går hsfva blifvit nedbrändt af folket, om man icke hade derföre skonet det att det stora biblioteket ligger nästintill detsamma. Men den svarta, röda och gula fanan svajar från dess tak, och på murarne stå med kolossala bokstäfver att läsa: INationalegendom. Folket yrkar nu att detta palats må inredts för nationalrepresentationens sammanträden. Konungen har ändtligen baviljat allt. I folkets händer befianas i dag 40,000 gevär, och 20,000 ytterligare kommer det att erhålla. Soldaterna halva till sista man utrtymt Berlin; borgare besörja vakthållningen vid slottet. Hela Mninisteren är sfckodad. Grefve Arnis her fått sig uppdraget att i egenskap af ministerprosident bilda ex py minister Han sjelf är utnimad till minister för utrikes ärenderna, hr son Auerswald till minister för inrikes ärenderna, br Camphausen till finensminister, hr Borneman till justitieminister, och gr. Schwerin till ecklesiastikminis!er. Deoita är likväl blott en ö!vergångsministere; ty de borg: grofrarne i denssmma tillhöra det aristokratista partis, ut hvilket svårligen några ministrar kucna i läcgden utgå. Allas förväaten äro nu riktade på ständerförsamlingen, på den grundlag, som dorifrån kommer att utgå, och på hela Tysklands ombildning till en förbundsstat, med ett gemensamt tyckt folkKR