Aftonbladet – 3 april 1848, sida 3

(Insändt.) Sedan numera den jäsning, som hade bemäktigat sig en del sinnen, tycks hafva alldeles lugnat sig, torde tiden vara inne att tala ett förnuftigt ord, icke till anstiftarne af oväsendet, utan till de missledda deltagarne. Vi säga med flit en del sinnen, ty de, hvilkas verksamhet var köpt, kunna ej räknas bland dem som voro i jäsning. Icke heller kunna dit räknas de, som voro med blott för nöje eller nyfikenhet, och deras antal var utan tvifvel ganska stort. Den egentliga jäsningen sträcker sig således till ett mindre betydligt antal, och Var, som det tycks, af skiljaktig natur. En del jäste af nit för friheten, en annan del af nit emot friheten; och ehuru båda verkade tiilsammans; fick likväl tumultet härigenom en besynnerlig blandad karakter, gom gjorde att när man frågade hvad massan ville, kunde intet bestämdt svar erhållas. De, som ifrade för friheten, voro troligen få i jemförelse med de öfriga; ty ingen klok men kunde tro sig på sådant sätt befräroja friheten i ett land, der den förut är hemmastadd, der alla rättmätiga önskningar böra kunna vinnas på Jaglig väg, och der nationen redan är i obestridd besittning af flera bland de förmåner, som i Tyskland och annorstädes utgöra folkrörelsernas syftemål, såsom tryckfrihet, offentlighet vid rättegångar i: de lägre instanserna m. m. Denna del af tumultuanterne, så framt de gjorde sig sjelfva reda för hvad de önskade, kunde således ingenting annat hafva i sigte, än en valreform; men bahöfde de väl för dess erhållände välja ett så vådligt medel? och var det ens sannolikt, att ändamålet derigenom skulle kunna vinnas? är icke in tiativet till denna reform numera i alla fall gifvet, sedan Häns Maj:t Konungen på visst sätt garonterat den genom sin sista uppmanirg till Konstitutionsutskottet? De tumultuanter, som opinerade i denna riktning, voro således tydligen missledda; antingen det var af någon excentrisk ice, eller af en falsk inbillning, eller af andras inverkan, lemna vi osagdt. Så mycket är imedlertid säkert, att något bestämdt mål hade de icke; och en folkrö else utan bestämdt mil, hvad är det annat än vanvett? De tumultuanter åter, som ifrade emot friheten, och som utan tvifvel voro de fioste, hade onekligen ett visst mål för hvilket de stridde, eburu de i sina yttringar gingo förbi och oftast tvärtemot detta mål, om hvars beskaffenhet de bade föga rediga begrepp. De fäktade för en sak, som var rakt stridande mot deras egen fördel; de hade, sällsamt nog, låtit inbilla sig, att friheten var för dem ett förderf, och att de skulle förgås af elände (se Söndagsbladet för d. 49 Mars), om de icke återkomme under det tvång de förut varit underkastade. Man har af ransakningen sett, att största delen af tumultuanterne utgjordes af handtverksgesäller och lärlingar. Huru det kunnat lyckas att ingifva desse den tron, att de skulle hafva något gagn af skråtvångets återinförande, är så mycket obegripligare, som det är en känd sak, att ganska många af deras klass redan dragit fördel af näringsfriheten, dels genom att etablera sig för sig sjelfva, dels genom att betinga sig bättre vilkor af sina mästare. Fastän således desse deltagare i oväsendet verkligen visste hvad de ville, inträffade med dem den besynnerligheten, att det de ville, var uppenbarligen deras egen skada. Man kan säga att de hade fått friheten, men begärde tillbaka förtrycket. De voro lagligen berättigade att vara sina egna herrar, men uppreste sig emot lagen och vågade till och med lifvet för det ändemålet att åter blifva slafvar. Ett upplopp af sådan syftning har man aldrig förr hört omtalas. Det skall utan tvifvel hos de nationer, som nyligen upprest sig .för att vinna mer eller mindre frihet, väcka den yttersta förvåning, att i Norden finnes ett folk, som trotsar ordningen och lagen för att slippa den frihet det redan eger och återkomma under ett tvång, som blifvit afskaffadt. Vi böra imedlertid tillägga, att efter alla anledningår har denna förvillelse redan upphört, de missledde arbetarne hafva sjelfve insett sin dårskap, och följden af hela oväsendet skall blifva den, att flere, än eljest kanhända skulle skett, komma att begagna