Aftonbladet – 3 april 1848, sida 2

sällnirg och slöseri med statsutgiuterna, som Ludvig Filips regering lemnat efier sig; men de hafva derjezote en annan grund, hvars natur är märkvärdig nog ait förtjena serskildt betraktas, emedan den u!gör en af det slags andliga epidemiska fersoer, hvilka stundom öfverfalla menskligheten, icke mindre än de fysiska; vi mena dena paniska förskräckelsen, en sorts ängslan som, ut:n ett göra sig sjelf bestämd reda för anledaingarna och supdom emot sll rimlighet samt härledd af de mest barocka tillfälligheter, likväl kan hastigt gripa en bel allmänhet så, att den förlorar koncepterna och är färdig snart sagdt till hvad som helst. Man har förut helt nyligen, i slutet af förra och början af detta året, sett ett af de mest märkvärdiga till och med löjliga prof på verkningarna af en såden förskräckelse. Uti engelska tidningen Times, fanns nemligen en dag i slutet af förra året infördt ett bref från den, under Napolcons tid ryktbare och snillrike, men nu mera på grifvens brädd stapplande hertigen af Wellington, till en baron Burgoyne, hvari bemälde hertig uttrycker sin stora fruktan, att Eagland ingen d:g kan göra sig fullt säkert mot en invasion af frarsmännen, och skildrar landets tillstånd för en sådan händelse såsom bjelplöst och förtviflidt, samt grundar derpå den iåsigten, att det vore af högsta nödvändighet påkalladt, att England befästade sina kuster, ökade sin arm, m. m. Ett bref ifrån hertigen af Wellington i ett sådant ämne, midt under djupa freden och under bästa förstånd med alla makter, måste väcka ett oerhördt uppseende. Först och främst var det i de dagarna ganska ondt om politiska nyheter och de många och stora slukande engelska tidningarna funno derföre en verklig godbit i brefvet, som öfverallt afirycktes och kommenterades af bjertans grund såsom det der ifrån en så stor fältherre nödvändigt måste innebära någonting vigtigt och begrundansvärdt. Alla unga cfficerare, som beböfva avancera, och en mängd af de rikare familjerna, som ämnat sina söner till militärer, grepo åfven i saken och sågo en stor vishet i hertigens ominösa spådomar. Följden härsf blef, att under loppet af två å tre veckor uppenbarade sig ibland de eljest så tzppra engelsmännen en sidan panisk förskräckelse för en landstigning från fransmännens sida, att det var hart nära att millioner pund sierlipg hade blifvit beviljade för att verkställa de ideer som utiryckts i brefvet. Lyckligtvis dröjer det dock aldrig länge, innan en nation, så praktisk som den brittiska, återkommer till sans och besinning. Under den I bäftiga skriftvexling, som egde rum härom hvarenda dag under Januari och Februari rmånad, fåstade nigra tidningsr redan de första dagarra uppmärksamhet på orimligheten sf att låta sig förledas af en utlefvad och sv2g gubIbes inbildningar; satiren blandade sig snart deri, och inom några veckor skrattade helaj verlden lånyo åt samma förskräcke!se, hvari alla; nyss förut varit betagna. Det interessantaste af hela historien återstir likväl ännu att berätta, nemNigen buru brefvet uppkommit. Den der sir I Burgoyne, till hvilken det var skrifvet, är egare af ett kanongjuteri och tyckte sålunda Itroligen mycket om att få beställningar på kanoner och kulor. Han haderedan för en längre tid sedan skrifvit till hertigen för att fråga Ihans tanka om; huruvida icke bebofvet fordraIde någon tillökning i landets befästningar, förmodligen föratt derefter rätta anordningen at sina srbeten, och bärpå hade nu hertigen gifvit bonom till zvar det itrågavarande brefvet. 9Sedan detta varit l:(ggande hos Burgoyne en tid, träffade denne en aanan herre, som är egare af ett krutbruk, och kom att omtala: bretvet för honom. Nu äro krutfabrikanter oet kanonfabriksnter vanligtvis ganska goda vänner, ungefär af ssmma skål som det, hvarföre boktryckare, bokbindsre och bokhandlsre komma väl öfverens, nemligen att de hafva ettgemensamt intre:se, och krutfabrikörn begärde hr Burgoynes tillstånd att få föra in hortigens bref i någon tidning, hvilket åtminstone icke kunde tända Uli deras nickdel. Dessa omständigheter utreddes fullkomligt under den högst interessanta Itidpivgspolemik, som fördes i börjen af året löfver frågan om försvarsanstaltern?s tillckning i deras helhet, oc hvarsf vi, om ej riksdagens Ispgelägenbeter upptagit så mycket utrymme; såIkert skulle gifvit Aftonbladets läsare en öfverIsigt, emedan den jemväl lemnar ett af de lärerikaste exempel på, huru de enskilda interessena emellanåt förstå att förespegla sin sak såsom fosterlandets. Men hvad vi egentligen ville Ibafva anmärkt genom denna nigot vidlyftiga digression, är att ett folk sidant som det engelska, et så företrädssvis san:adt och praktiskt folk, kunde, om än under loppet af en ganska kort tid, utan all rimlig anledning fattas af en panisk förfäran, som var så stark att, enligt flere tidningers berättelse, åtskillige familjer, af fruktan för den förmenta fransyska invasioner, redan voro färdiga att begifra sig ut urlandet. Just en sådan panisk förskräckelse, som den här beskrifna, synes för ögonblicket hafva beImäktigat sig sinnena hos en del af innevånarne i Paris. Det måtte medgifvas att både den provisoriska regeringen och folket bafva samverkat, så mycket det för dem. varit mö ligt, alt befästa ordningen, och: att alla deras steg synts hufvudsakligen riktade på att återföra ött ömsesidigt förtroende, om man derifrån. undantsger br Ledru Rolliss cirkulär, hvilket dock, såsom i lördagsbladet visades, sedermera blifvit på visst sätt underkändt och ändradt. Det oaktadt bar likval sjelfva .den häftiga skakningen af revolutionen . haft till följd att de förmögna och de blödsinnade, som alltid utgöra en fruktande och skuggrädd afdelning af befolkningen vid sådana tillfällen, börjst med ett slags förtviflan betagss af svåra aningar och se sig om efter utvägar att realisera hvad de kunna emot hinns AR, skrintäggman När