Aftonbladet – 1 april 1848, sida 3

ständer, för närvarande i den ställning, att med fullt förtroende och med full framgång kunna appellera till nationen, för att af densamma begära de uppoffringar, som i f:rans stund erfordras. Beböfves det icke något steg, som kan återväcka den åtminstone sluzrande entusiasmer, och gösa Sveriges konung och dess fo!k till ett, lifvade f samma känslor, af mod och beslutsamhet att stå såsom en man till mötande af ella älventyr? Behöfver icke koaungen omgifva sig Med män, som mera än de närvarande ministrarne uttrycka majoritetens tänkesätt? Efordras det icke, att regeringen trger ett snart initiatif fir framlöggande af ett libera!t representation förslag, som kan visa, att af den yttrade fordran på en reform i detta hänsennde äfven skall blifva något på allvar, och hverigenom partisöndringarne kunna bortblåsas? Eiler skola sex konservativa adelsmän och sex konssrvativa biskopar och kyrkoherdar ännu längre kunna sätta en dam emot nationers redan i 38 år hbysta önskningar att omsider på laglig våg blifva ett folk, i stället för ett aggregat af en mängd kotterier, som så ota låtit fäderneslandets gemensamma sak stå tillbska för deras enskilda korporationsintressen och egoistiska syften? Dessa frågor utgöra icke blott uttrycket af vår egen öfvertygelse, nu sisom alltid. De göras oss äfven ifrån landso:ten, i den ena skrifvelsen efter den andra, och aldrig synes tidpunkten hafva varit mera angelägen än nu, att få dem besvarade på ett ampelt sätt och utan förbehåll, så framt samhället icke dervid stall blifva lidande. — Vi lemnade i förrgår en profbt på det beryktade Söndagsbladets hastiga cch märkvärdiga frontförändring i afseende på de sedn:se uppträdena i hufvudstaden och på dess vsckra taktik att för dessa anfalla reformvännernas säll skap och dermed svänga sig ifrån sina föregående. bea: betningar. Men om men vill riktigt taga reda på buru berörde tidnings utgifvare på det hela söker bedraga sin publik genom den antagna masken, stt med några fraser låtsa srida för de Jägre klassernas interessen, så behöfver man blott litet närmare cbservera hans ställning t:1l det aristokratiska och ultrakonservativa partiet och dess förfaranden. För hvar och en, som kan med nigon skarpsynthet: genomskåda en skälm, bar det utan tvifvel redan i flere år, eller rätt:re allt ifrån början visat sig, att Söndagsbadet, hkasom före de!samma tidningen Den Konstitutioneller, i sjelfva verket alliid låtit begagna sg såsom ett förkappadt eller förklädt verktyg åt fåväldet och koteriinteressena, emot folkets sanna intressen. Methoden hvarefter detta tillgått har visst icke beller utgjort någon trollkonst, och i afseende (å Söndegsbladet har den varit helt enkel. Man kan fiona ett bland de bästa profven serpå i dess sätt att yttra sig i afseende på anmärkningar mot polisen, hvilket varit Vaniljmannens favoritämne för att ställa sig in hos sin publik, derföre att polisens tjensteandar otvifvelaktigt ofta lemnat anledningar till anmärknipg. Det är nemiigen att märka, — och borde verkligen obse-veras mera, än det vanligen sker — att Söndagsbladets nit att efterhålla polisen merendels varit ifrigast när det gällt stt försvara någon dålg persedel, att taga partiafnågot s. k. kaffehus, der slagsmål förefallit, eller cylikt. Vill man deremot gå till grunden, så skall man finna att under allt detta lösa skrik, har Söndagsbladet på slla de förflutna åren, knappt två eller tre gårger, frågat efter, att med någon sakbevisning åstadkomma ett verkligt gagn och bidraga ull att missbruken befordrats till rättelse; alltsammans bar merendels inskränkt sig till ett huggande i vädret, hvars påföljd icke varit annan, än att folk med eftertenka, när de erfarit att beskyllningarna varit ogrundade, eller öfverdrifna, måhända snarare rspgerat s:g på polisens sida och styrkt denna i den föresatser, att icke blett ej fråga det mirsta efter Söndagsbladet, utan måbända äfven göra sig döf för hvad med skäl och bevis kunde anmärkas på andra håll. Det är på detta sätt, som lögn och öfverdrift ofta verka motsatsen af hvad de förmenas åsyfta. Imedlertid bar denna skrymtsnde bedragare icke saknat frzokhet nog, att framställa sig såsom en skyddspatren för den arbetande klassen, ja, han har nog jernpanna att säga sg kännan OCh pvetan, såsom det stod i sista Söndagsbladet, att allmänheten har förtroende till honom och är öfvertygad om renheten af hans motiver, om uppriktigheten af hans råds — — Kan min se något mera vämjeligt i tryck än detta framställas? Om motiverna icke voro hycklande, och råden falska, huru vore det då möjligt att Söndagsbladet skulle, den ena gängen efter den andra, vända sir anfall just emot dew, som ständigt ifrat för förfäktandet af folkets rättigheter och den arbetande klassen? Aftonbladet t. ex. och hela det liberala partiet, hafva alltid ifrst för att söka ställa samhällets inrättningar så!unda, att arbetet betaltes bitt:e, och deruti sett samhällets styrka; det har föreslagit afskaffandet af åtskilliga hinder och band af föråldrade lagar, som hålla den tjenande klassen i ett slags slafviskt tillstånd; men hvad har Söndagsbladet gjort? — — Jo, i stället att understödja dessa bemödanden, hir det noga aktat s:g att ens omtala något deraf, utan tvärtom uteslutande lagt ån på att så mycket det kunnat under sitt pöbelaktiga hojtande nedsautsa dessa personer eller organer, just inför dem, iör hvilkas bästa de sträfvat. Deremot skall ran aldrig finna Söndagsbladet hafva vågat att anmärka emot de partier, hvilkas bemölande går ut på att bibehålla gamla missbruk och att suga de högsta möjliga utgifter från de skattdragande och arbetande; hd det de för sin egen del gerna vi!jx sjelfve må väl utan tt arbeta, samt lägga makten i händerna på vissa slägter och familjrelationer. Likaså kan det anör2s. att då Äftanhli det