Aftonbladet – 31 mars 1848, sida 3

(Införes på -begäran.) OM PRIVATBANKERNAS HÖGRE BESKATTNING. Man har då i sin blinda ifver kommit derhän, att ett Ständernas Utskott föreslagit en från 3 till 135 procent ökad bevillning å privatbankernas revenyer. Att man åt Riksgäldsverket velat bereda en bögre inkomst, derom är intet att säga; men om sådant skulle tillvägabringas genom förnärmand2 af de privatbankerna, vid deras oktroyerande, lemnade förboppningar, torde denna vinning för rikskassan blifva ingenting mindre än afundsvärd för det allmänna. Peartielt sedt, är ämnet måhända ej af så stor betydenhet; men om det betraktas ur en mera allmän synpunkt, och man derjemte erinrar sig att ändamålet med enskilda bankers inrättande var, enligt Rikets Ständers åsigt, förminskning af förlägenheten i allmänna rörelsen, vill det synas som om man, förmedelst ett dylikt sätt att nu behandla privatbankerna, antydde att de böra afskaffas, d. Vv. 8. att, genom be:rämjande af kapitalist-intresset, medverka dertill att omförmälde -förlägenhet må snarligen åter inträda. Fastän vi Svenskar, tyvärr! äro vane vid vackande åsigter och åtgärder i afseende å våra så maktpåliggande industriella och merkantila frågor, borde man väl omsider få förestäla sig att, med den utveckling begreppen numera synas hafva vunnit, och len erfarenhet vi inhemtat af förhållandena både nom oss och i utlanden, det sannerligen ej vore för bittida om vi nu befunnos mogna att, i afsende härå, öfvergå till ett bättre stadium, der de enskilda intressena fingo vika för de allmänna, äfvensom att man åtminstone gjorde försök att något yfta på det temmeligen glesa flor, som skymmer våra näringars framtid, — ifall man ej skulle förmå genomskåda det. Uti jordbruket gäller såsom regel, att det är bättre att oafbrutet taga måttligt goda skördar, än att genom utmärgling få mycket några år, och sedan litet eller intet. Detta torde ej vara oriktigt att äfven tillämpa på privatbankernas beskattning. Innan vi hade sådana, saknades de ej så mycket. Man bjelpte sig, i behofvets stunder, så godt man kunde, med riksdiskontens och enskilta understundom nog hårdhändta, långifvares hjelpsamhet. Dryga rentor, provisioner och andra omkostnader, samt svårigheten att på ej alltför odrägliga vilkor erhålla den så nödvändiga penningen, lade ofta hinder i vägen för framgången af nyttiga företag. När privatbankerna omsider, genom deras verksamhet, gjort ett stort steg framåt för undanrödjandet af sådana olägenheter, drager man ej i betänkande att nu redan vilja betunga dem med tredubblad . beskattning. Att detta är lika oklokt som skadligt, torde, ifall försöket lyckas, framtiden nog komma att visa; ty hvem eller hvilka vilja våga sin förmögenhet och egna sin verksamhet åt större industriella eller andra allmänna företag, då man ser att, sedan dessa väl blifvit organiserade, man söker att påtvinga dem ökad beskattning, nu föreslagen till tredubbel — nästa riksdag kanske till femå sexdubbel — derpå till ticdubbel o. s. v. obegränsadt. Ett sådant osäkerhetsoch ovisshets-tillstånd måste qväfva all företagsamhet, och småningom återföra 0ss till en sorts försoffning, hvars bedröfliga följder kunna blifva oberäkneliga. Vore det skäligt och billigt att belasta t. ex. ångbåtsfarten, som ibland torde lemnat bättre afkomst än privatbankerna, med förhöjd bevillning? Ingalunda. Så nyttig, ja, snart sagdt, så oumbärlig som ångbåtsfarten numera blifvit, kan den derutinnan blott i ringa mån jemföras med det än större gagn privatbankerna, väl och säkert organiserade, samt ordentligt skötta, redan utöfvat, och än vidare, om de ej undertryckas, böra komma att utöfva på utvecklingen af Sveriges industri, jordbruk och handel. Den penningetillgång de erbjuda, utgör (om den ej lättsinnigt utan med klokhet begagnas) för det närvarande likasom häfstången till beredande af de väsendtliga nationella fördelar, som härflyta af stor tillväxt i produktion, med deraf härflytande tillfällen till ökad arbetsförtjenst och arbetsfärdighet; och om äfven riksdiskonten, genom privatbankerna, skulle tillskyndas någon förminskning i sina renteinkomster, så torde det i alla fall vara eller blifva lyckligare för Sverige och dess finanser, om framkallandet af en allmännare nationalvälrhåga får gälla för mera, än den tvetydiga fördelen att hafva beredt högre rentevinst åt riksdiskonten och kapitalisterna; ty nog måste det vara mera maktpåliggande, och i framtiden äfven mera renderande för rikskassan, att rikets vigtigaste näringar understödjas och förkofra sig, än att dessa dyrbara fördelar uppoffras för beredandet af dylika rentevinster, På omvägar upphkemtade från de magra skördar som