Aftonbladet – 31 mars 1848, sida 2

högtidlig tystnad herrskade ombord och rundt omkring. De två sjömännen på vakt gingo af och an på fördäck, kastande tid efter annan en blick mot vestsydvest, emedan de väntade kaptenens snäppa, som skulle föra ombord eltt ungt fruntimmer med hennes tjenare, hvilken kaptenen, såsom han låtit förstå, skulle hemta under natten. Två passagerare syntes på akterdäck, synbarligen främmande för hvarandra. Den ene, en yngling, som knappt hade tillryggalagt gossåren, stod lutad mot relingen, blickande allvarsamt åt det kåll, der båten skulle visa sig. Hans bleka, fina drag och mörkbruna ögonbår, omskuggade af mörka ögonbryn, betecknade hans franska härkomst, under det sjelfva anletsdragen, så väl som hans sätt att föra sig: de små händerna och vackra fötterna tillkännagåfvo en viss naturlig ädelhet, som finnes här och der hos alla folk. Han var klädd i en mörk, modern drägt, utan minsta tecken till dandyism. På hans hvita linne, som till en del doldes af en silkesbalsduk, glittrade en diamant af stort värde, ett familjarf från många generationer, hvilket han hade ärft efter sin fader, en sydamerikansk patriot, hvars hufvud hade fallit under bödelsyxan på den fritt styrande Rosas? befallning. Detta var Horatio de P—, en brorson till den ädle Alfonso, hvilken innan kort måste följa den föregående martyren för Sydamerikas frihet, men, medelst tyrannens synnerliga gunst, fick tillstånd att lägga sitt hufvud i grafven, utan att det skiljdes från kroppen. Långvarig fångenskap hade gjort ynglingens outvecklade figur till ett skelett ; ty misstankar hade fallit på honom, bland annat att han hade författa! de elegier, hvilkas publikation kostade hans