skulle jag betvifla, att skaldestycket är ett fo ster af en man, som publicerat något förut Jag håller det uppenbart för förstlingen af er okänd sånggudinna. Ivgalunda derföre at det är matt och obetydligt, utan just tvärtom derföre att det är originelt och, ack! förfärligt bänförande och kraftigt — en stil som är föga känd ibland oss.n Derföre är det af lagen så strängt förbju. det, anmärkte sennor Boto, och derföre vai dödsdomen mot den person, som spridde dei genom pressen, en af de visaste och rättvisa. ste domar, som vår Direktor har undertecknat. ,Jag är fullkomligt af er meningp, fortsatte Falsado; vändande sig derpå till Perezoso : ;men om jag får fråga, sennor Perezoso, hvad stärker vidare edra misstankar om den Persons qvinlighet, som skrifvit elegierna? Hml! jag skulle finna det svårt att med noggranubet besvara detta. Antingen, som jag förmodar, har en ung man skrifvit skaldestyckena såsom förstlingen af sin Sångmö, eller en qvinnva. En flicka, en ung lady, har redan skrifvit mycket, men har, af brittisk fruktan alt göra sig löjlig genom sina talanger, hitintills hållit sina skaldeqväden fullkomligt hemliga. Jag säger brittisk fruktan, emedan det i England synnerligen blottställer en qvinna, att hafva talanger och förstånd, och utom många manufakturer, biblar, nDykterhetstal, hvita och blå strumpor, hafva engelsmännen likaledes blend oss infört många bruk och fördomar.n En mycket riktig anmärkning, sennor Perezoson, afbröt åter Falsado. England och Frankrike täfla i inflytande på vårt samhälle, så väl som på hela Sydamerika, fortsatte privatläraren. Evgland förser oss med yttre byfsning, Frankrike med intelligens ; evgelska handelshus förehålla oss mönster i civilisation, ty deras familjers medlemmar sätta sig tillbords i gula patenthandskar, och fransmännen utsprida här litterära arbeten, hvilkas författare i sjelfva Frankrike lönas med fängelse