Aftonbladet – 29 mars 1848, sida 2

som bjöd honom att stå upp och på samma gång hviskade i hans öra, att-han ville förblifva hos honom till bans sista stund. Öfverraskad af en tröst, hvilken han under förhandenvarande omständigheter knappt kunde hafva väntat, steg ban hastigt upp och sjönk . sin väns armar. Dolores, närmande sig honom ofrivilligt, fattade ännu en gång martyrens hand, tryckte en kyss på hans panna, och kände den: befallande nödvändigheten att strax lemna sin älskare och sin aflidna systers vän, som nu hade blifvit för henne mer än en vän. : Dolores,, hviskade Celeste i den olyckligas öra, vi måste skiljas, Dolores, men icke för alltid. Jag skall åter se er på jorden — kanhända snart — om Gud vill pLorenzo! utropade Dolores, angenämt skakad af detta antydande af en föresats, den bon för ögonblicket icke fattade. pFarväl, Lorenzo! Farväl, Alfonzo — vi skola återse hvarandra der — derl Strålen af hennes uttrycksfulla ögonkast förlorade sig i det söe dra korsets nedstrålande ljus. Till fängelset, var så god! utropade den långe korporalen till dödsfången. yHerren vare med dig! sade Dolores i en ton, som svarade mot hennes prestliga förklädnad. Hon kände sig utan styrka att lemna altaret och vännerna, som, stående der i tyst omfamning, konvulsiviskt hade fattat båda hennes händer. Skiljen ee! — framåt!, utropade korporaen, skiljande deras händer med möda och svårighet från hvarandra, medan Dolores, stödd af Achilles, hastigt vann erforderlig själsstyrka, samlade sig och med lutande hufvud, långsamt och med darrande steg, lemnade kapelet och fängelset, skild från Alfonso, som, i sin väns armar, lifvad och styrkt af den punderfulla varelsens, kärlek, tänkte på sin död såsom cn öfvergång från natt till ljus. Ja. a ft Oc