Aftonbladet – 28 mars 1848, sida 1

Munkarne inträdde, Achilles följde och dörren tillslöts. För det dödliga språket är en gräns satt; det gifves en känslans styrka, som icke tungans ljud kan uttrycka, vid hvilken till och med tåren är förstelnad. . Ögonblick finnas, i hvilka hjertat, slitet af mer än menskliga qval, synes upphöra med sina slag för det fysiska lifvets bibehållande, då själen lossar sig ur sina dödliga fjettrar och svingar sig till trons och aningens ljusa regioner... Ögonblick finnas, då denna verld och allt det som tillhör densamma blifver lika främmande för menniskan, som om det icke mer avginge henne; i sådana ögonblick tyckas menniskorna såsom andliga varelser från en ljusare verld bo uti den jordiska stoftbyddans skal, som icke kan hafva något gemensamt med anden. Några sådana ögonblick tillbragte Dolores och Alfonso under en tyst omfamning, likasom upplösta till kroppen af ett nerfslag, medan deras andar, på trons vingar förflyttade öfver tid och rum, sväfvade i en gudomlig kärleks element. Vid återvändandet till Jorden vaknade den mäktiga organen för själslifvet, blicken — den raka blicken, hvars uttryck intet ord motsvarar. De sågo på hvarandra, likasom sändande hvarandra ömsesidigt stråle på stråle och mottagande dem i sina beslägtade själars djup. Fn ångestfull skiljsmessas alla lidanden sammantränga sig i en enda blick, det mållösa bröstets innersta rörelser finna uti en enda blick sitt uttryck. Tro, undergifvenhet under den Högstes vilja, framtida bopp, mod och andlig kraft för det närvarande — allt detta uttalas ömsom af en enda blick... I BR ES