Aftonbladet – 27 mars 1848, sida 3

nskilda banker bort uti ekonomisk lag pingsväg, -Joch utan Rikets Ständers medverka t 87 S regeringsformen, stiftas. Civillagarnes bestämningar afse visserligen de rättsskilda, att det förhållanden, gom uppkomma inom det borgerliga lifvets kretsar, och äro af n laf den enskilde beror att utfordra sin rätt, eller 1 htiver, som afse ett allmänt statsintresse -Jinnebära karakteren af oeftergifliga skyl 0 B td tj 4 , TT mee nr LRrefTt 5. j j Igarne rörande krediten. Lag Ihäfstänger, äro nu ock enskilda ba linrättningar. Men den vexelverkan, c loch befordra: genom upplåni Ilan kapitalerna och deras användaro: genom li form af lag, utan i form af kungörelse I förordningen af år 1846. Väl må hären lunder iakttagande af formerna för civi ; ock, efter behog, efterskänka den; hvaremot den ekonomiska lagstifiningens föreskrifter utgå frå hvilka man ej kan undandiraga sig, eller eft Men denna skilnad i begreppen kan v tiva lagstiftningen, om den vill vara verkl tisk, aldrig, i formelt hänseende, strå hållas och genomföras. Ty, Gå det stiftningsmakten att medlande uppträ fall, der allmänna garantier för rätt mas, men den enskilde ej förraår åstadkomma dem, er om, så vidt de afse den ensk lika naturligt sin plats uti civ o rättsnormer, till hvilkas befäsiande o i hvarje civillagbok ingå, i följd deraf, ock 2 stadlganden, som, enligt sitt begrepp, äre inistrativ eller ekonomisk natur; och der 1 2agsmakten, enligt grundlagarne, är på olik saniserad för civilrätten och den ekono 3, kan derföre, i fråga om hvarderas behörigb na lag;Istiftningsmaktens formella olixbhet icke enssst blifva afgörande. Afser den tilltänkta nya lager 4 illda, borgerliga lifvets rätt, är det d i ifmningsmakten, som handlägger frå ion innefaitade allmänna, ovilkor f ekonomisk eller administrativ a rent administrativa ärenden, fall Fr cen ekonomiska lagstiftningsmaktens Hrad nu vår allmänna ci framträder detta förhållande, blanc dragning och vexlars form och inne ur synpunkten af nödiga rätisgarantier pelvis, alltid såsom civillag blifvit be e, dan deras verkningar yttra sig egentligen uti det enskilda borgerliga lifvet, ehuru de till sitt begrepp äro af ekonomisk natur. För krediten, såsom en af cirk s stora vigtiga lerlätta mel29 Och ul skontrörelsen, mellan enskildes kreditsed!sr och alltid tillgängliga realisationsfonder: och jer0 sakreIditiver jemte assignationsrörelser fursmannens dagliga behof af utbets bå 1 del af hans förmögenhet, som, ehuru ej lämplig för verklig cirkulation, dock till sitt värde, medelst kreditens mellankomst, kan mobiliseras; allt detta, med alla de rättsfrågor, som deraf mellan enskilde kunna luppkomma, ställer dem i så nära förening med det Tborgerliga lifvet, att icke blott reglorne för bolagens bildande och deras medlemmars inbördes ansvarighet, utan ock garantierne för den kredit i öfrigt, som de sjelfve taga i anspråk, utgöra så väsendtliga vilkor för de enskildes allmänna rätt i dessa afselenden, att alla dessa punkter i ett sammanhang Ibordt, enligt Konstitutionsutskotiets tanke, uti civillagstiftningsväg, i öfverensstämmelse med:-27 regeringsformen, behandlas. N Sålunda hafva ock Rikets Ständer boiraktat frålgan, då de, jemte underdånig skrifvelse af jen 24 I Maj 1845, till Kongl. Maj:ts nådiga sta stelsen Ii underdånighet öfverlemnade det af ILagutskotten beredra, och af Rikets Ständer för och deras del antagna förslaget till (ag skilde banker, hvilket i flere delar, ehuru, visadt är, ej i alla, ligger till gfund för kas, att, om Rikets Ständer, för deras del, och med begagnande af deras laginitiat lat och fattat beslut om en fråga, som till nomiska lagstiftningens område, sådant icke i någon mån förminskar Kongl. Maj:ts rätt att, i den ordning, 89 8 regeringsformen fastställer, af ma fråga; men den vigt, denna anmär eger, bortfaller här, då härvid icke kan förbises, att kongl. kungörelsen, den 44 Januari 1824, angående inrättande af enskilda banker eller diskontor, genom 6 och 7 88 af lagen för Rikets Ständers bank, gifven den 4 Mars 41830,, erhållit egenskepon af civillag. I betraktande häraf, har Konstitutionsuiskottet ansett förenämnde Konungens rådgifvare, vid ofvananförde underdåniga tillstyrkanden, icke hafva sin rådgifvarepligt vederbörligen iakttagit, och får alltså denna sin anmärkning Rikets höglofl. Siänders ytterligare pröfning vördsamt underställa. IH. Angående beviljad rättighet för åtskilliga enskilda Banker att beräkna öfvereller straffränta för längre tid, än kungl. kungörelser af den 14 Januari 1824 medgifver. Vid granskningen af finansprotokollet, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 15 Maj 1846, angående i underdånighet sökt och i nåder beviljad ny oktroy för Stora Kopparbergs läns och Bergslags enskilda bank, och finansprotokoliet i statsrådet af den 26 Maj 1846, angående i nåder beviljad förnyad oktroy för. Smålands enskilda bank, bar Konstitutionsutskottet fästat sin uppmärksambet serskildt vid de i dessa bankers reglementen förekommande bestämningar, rörande öfverränta för förfallna lån. Uti reglementet för Stora Kopparbergs läns bank fastställes för lån, som icke å bestämd tid inbetalas, öfverräntan till tvåtredjedels procent i månaden från förfallodagen till den dag betalningsskyldigheten) fullgöres, dock att lagsökning sednast tvenne månader efter förfallodagen anställes. Uti reglementet för Smålands bank fastställes för lån, som icke å utsatt tid inbetalas,, öfverräntan till påtta procent årligen från förfallodagen till den dag betalningsskyldigheten fullgöresn, dock att om lagsökning sednast två månader efter förfallodagen föranstaltas. Nu är såsom allmänt vilkor för stiftandet. af enskilda bankbolag uti kongl. kungörelsen af den 44 Jenuari 1824 fastsstäldt, och derpå i kongl. kungörelsen af den 9 Januari 4846 upprepadt, att endast samma öfverränta, som för riksbankodiskonten stadgad är, af enskild bank får beräknas med förbehåll derjemte, att lagsökning anställes sednast två månader efter förfallodagen; men ehuru, enligt Rikets Ständers beslut vid riksdagen 4823, den först till 42 procent beräknade öfverräntan för riksbankodiskonten nedsattes till 8 procent från förfal!otill betalningsdsgen, bar derefter, enligt beslut vid sednaste riksdag, samt 209 af de då för riksbanken gifna instruktioner, ytterligare en nedsättning deraf egt rum sålunda, att ränta efter två tredjedels procent i månaden å förfallna lån erlägges endast för den tid, som under da trenne första månaderna från förfallodagen kan fördlyta, innan betalning sker, och efter jemtolftedels procent i månaden för den tid, som betalningen derefter kan