Aftonbladet – 23 mars 1848, sida 3

slag till sina möjliga följder, skall otvifvelaktigt finna dess antagande vådligt för fribeten, ty det åsyftar uppenbart en utvidgning af regeringens makt. Denna våda faller synnerligen i ögonen, om man sammanhåiller förslaget med en af Napoleons åtgärder, sedan han genom revolutionen den 48 Brumaire år VIII (den 9 Nov. 4799) bade blifvit franska republikens förste konsul, och sammanbållningen torde vara så mycket mer på sitt ställe, som hvad man nu här vill göra, erinrar på ett frappant sätt om hvad han då verkställde. Han skyndade då att centralisera makten i statschefens händer genom dem ryktbara lagen af den 28 Pluviöse år VHI: Denna lag upphäfde kollezial-förvaliningarne och satte i deras ställe prefekter, underprefekter och märer, hvilka skulle tillsät:as af statschefen och kunde af henom när som bkelst afsättas, likasom våra presidenter. Vid sidan af en hvar af dessa maktens representanter satte Napoleon en liten rådslående församling, såsom ett departementsråd, ett kretsråd, ett församlingsråd, för att uppmärksamma och upplysa dem, icke -att besluta och verkstölla; detta. skulle de sjelfva göra. Derjemte satte han vid prefektens sida 4 å b domare, hvilka skulle sitta med honom i egenskap af ett statsråd i smått, icke att döma, men att upplysa prefektens rättsskipning på samma sätt som det egentliga stitsrådet upplyser och jemkar ministrarnes beslut. I samma egensksp-skulle kollegialråden hes oss komma att sita med president.n, i händelse regeringens förslag verkställdes. I Frankrike ledde inrättningen till den komplettaste despotism, ty de goctyckligt afsättlige prefekterne, underprefekterne och märerne blefvo Napoleons omedelbara verktyg: för verkställandet af hans vilja. Hos oss skulle den leda ett godt stycke åt samma båil, ty det år icke sannolikt -att våra godtyckligt afsättliga presidenter skulle visa mera sjelfständigbet, än de franska funktionärerne. I alla vigugare frågor, synnerligast när det gällde principer, blefve det säkerligen regeringen, som beslöte cch h:ndlade i kollegierna genom presidenterna. Om den förökade makt Napoleon erhöll genom ofvannämnde inrättning, säger Thiers i sin historia: Denpna makt, öfverdrifven under vanliga omständigheter, var på den tiden nödvändig,. Denna nödvändighet låg deruti att franska republiken, skakad och upprörd a revolutionära lidelser ända red i sina djupaste grundvalar, då, enligt Thiers förmenande, icke kunde lugnas och styras utzn denna mastens centralisering. Någon sådan nödvänodigbet finnes icke bos oss till förslagets verkställande. Våra kollegier bafva mången gång varit en nyttig bållhake på regenternas mwm-ktlystnad. Det föregående torde tiliräckligt ådagslägga vådan af att nu med ens beröfva dem all sjelfständighet. Denna våda år så mycket större, som regeringen är redan, förut enväldig i den ekonomiska lagstiftningen, och som representationen är genom sin splittring utan bålining och kraft. Antages dock förslaget, så skulle denna makters centralisering meaföra förökadt obehag för regeringen sjelf, hvilken den allmänna opinio-nen komme att tillskrifva presiden:ernes alla orättvisa, okloka eller misshaglig: åtgärder, och en större missbelåtenhet hos: fo!ket, som skulle icke blott deri se en börjad återgång till envälde, utan äfven tro sig derigenom gifvet till pris för embetsmäns godtycke; ty kunde man väl hoppas, alt i händelse af klagomål! regeringen skulle gifva orätt åt en hög embetsman, som inför allmänheten ginge och gälde för att att vara den synlige verkställaren af dess egen hemliga vilja! Skulle den icke nödgas småningom antaga den ryska regeringsprincipen, att less embetsmän icke kunna fela? Vi hafva väl ett att det går an att offentligen tillkännagifva, let en vaktmästare i ett embetsverk försummat in pligt; men går det också an att göra detamma om presidenten sjeli? ! Vi boppas derföre att vederbörande riksdaganän, innan de fatta sitt beslut, taga i öfverväande pater Venturas ord: Despotism är hädanefter icke möjlig bland sannt kristliga folk: likasom en frisinnad regering icie är möjlig bos hedniska. En styrelse, som vill uträtta allt, tillställer blott olycka. Starkast är deny som regerar minst, emedan centralisationen är den verkliga styrkans värsta fiende. Det är en grundsats, icke miadre sann i religiös än i politisk mening, att centralisation utsätter sin innehafvare för ifventyret alt begå tsllösa orätt. visor.p P. W-n.