Aftonbladet – 23 mars 1848, sida 1

tillhör menniskoögat såsom själens organ. Han var klädd efter silt stånd, insvept i en mili: tärrock, med händerna och fötterna belastade med kedjor. i Fångvaktaren öppnade de dubbla jerndörrarna till fängelset, hvars matta ljus knappt lät skönja de individer, hvilkas inträde afbröt fångens ensamhet. Munken befann sig inom det trånga hvalfvet; dörrarne voro sorgfälligt igenlåsta och reglade utvändigt. Oviss, huruvida hans hjertas efterlängtade vän nalkades, eller huruvida någon annan munk i samma ordensdrägt passerade hans tröskel, afvaktade den olycklige mannen, utan att tala eller röra sig, den inträdandes första helsning. Alfonso! Alfonsol ropade i utbrottet af en hjertslitande sorg en röst; hvars ljud väckte tusende barndomsoch ungdomsminnen i Sydamerikanens bröst. Lorenzo, är det du? frågade fången med en lång tveksam röst, och en lång tyst omfamning följde. Ögonblick finnas i lifvet, då språket icke är en nog uttrycksfull organ för själens lif; då ett ögonkast säger mer än ord känna uttrycka, och hvilket till och med i natt och mörker röjer den ömsesidiga rörelsen. Och när då orden förlora sin makt, bryta det djupt skakade bröstets öfverväldigande känslor fram i tårar. Den utomordentliga rörelsen hos dessa ömma vänner, som genom de heligaste band voro förenade och hvilkas lott ödet så underbart hade utskiftat, flödade öfver i dessa perlor af det outsägliga själslif, som alstras af lidandet, och hvars värde endast den känner, utför hvilkens kinder och på hvilkens bröst de falla. Lorenzo! snyftade Alfonso, återvändande efter en stund med mycken ansträngning till det yttre lifvet, har du sett henne, talat med henne? varit hos henne? Jag har, utan att rådfråga dig, gjort allt, som jag skulle hafva väntat af dig, hade du