Aftonbladet – 18 mars 1848, sida 1

SONSER emottagas ! ärstgämade Noater, Utdgelalng ki RETAANE VN ran FR NT SN LE stridn, i stället för Milano är i sorg, hvilket ir den rigtiga öfversättningen. Nu UNGERN. Afven inom Ungern had2 nyheterna från Paris väckt mycken rörelse i sinnena, hvilken inedertid hittills icke fått något annat off-ntligt utryck, än en motion på riksdagen i Pressburg. Af br von Kosruth, om hemställning till Ungerns konung, kejsaren i Österrike, snzående tidseniga reformer, bland annat äfven till förmån för len talrika judiska befolkningen. I ett lingt och häftigt tal bade motionären förordat sitt örslag. EGYPTEN. M-c-hemed Ali afreste den 45 F-biuari från Alexandria, med franska ångfartyget VAIexanire, åtföljdt af egyptiska ångfartyget Raschid, ör att på Malta, eller kanske på Europas fata land söka återvinna sin helsa. Läkarne bale tillstyrkt förändringen af luftstreck, såsom tt oundgingligt vilkor för hans återställelse. lin såg ganska svag och lidande ut, när han teg ombord. Före sin afresa befallda ban, att alla skulle anse Ibrahim Pascha sisom hans vikarie, om denne förr återkomme till Egypen än vicekonungen; under tiden skell Abbas vascha föra styrelsen, och i kinkiga fall rådföra ;g med franske generalkonsuln Barrot. RIKSDAGEN. Diskussion hos Borgareståndet öfver Siatsutskottets utlåtande M 39, angående regleringen af utgifterne under Riksstatens andra hufvud:iisel. (Slut från gårdagsbl.) 40:de punkten: Hr INDEBETOU: Vi hafva nu kommit till en råga, som vid alla riksdagar reguliert återkommer, len om förökadt anslag för fångvården. Kongl. Maj:t har såväl vid sednaste riksdagen, som vid den uvarande, yttrat sin åsigt vara, att de förökade kostiaderna för fångars vård uch underhåll m. m. vore ill en del tillfällige, och han har derföre ansett sig ill detta ändamål böra föreslå ett mindre belopp, än vad nästföregående års erfarenhet visat vara dertill wehöfligt. Rikets sednast församlade Ständer, äfvenom höglofl. Statsutskottet vid innevarande riksmöte vafva dock funnit sig föranlåtne att medgifra ett lögre anslag, än hvad Hans Moj:t begärt, på grund leraf att kostnaderna år från år oupphörligen stiit, utan att man ännu för detta stigande kunnat nse någon gräns. Innan man utlåter sig öfver detta .mne, torde det vara upplysande att taga iskärskålande de summor, som under framfarna tider årlien blifvit använde för detta ändamål. Jag har förkaffat mig uppgifter härom, från och med år 1816, ntill närvarande tid. Uppgifterne äro hemtade utur ;tatskontorets räkenskaper, och böra således vara illförlitlige. Man inhemtar af dem, att kostnadere för fångvården år 4816 utgjorde något öfver 48,000 rdr; fyra år derefter var summan fördubbad, så att den år 4820 utgjorde mera än 236,000 dr; under påföljande decennium steg den ytterligae, och uppgick år 4831 till 386,539 rdr, eller mera 0 3 gånger så mycket som år 1816; sju år längre ram var summan fyra-dubblad, och sedan den tijen hafva utgilterne ökat sig i ännu starkare proression, så att de redan år 1842 uppstego till ett elopp, mera än 5 gånger så stort som år 1846. De ednaste åren har förhållandet härmed blifvit i hög rad oroande; kostnaderne hafva årligen förökat sig, ch uppgå nu till icke mindre än 800,000 rdr. Man torde invända, att folkmängden inom riket nder tidrymden från år 1846 intill närvarande tid etydligen förökat sig. Nå väl! den har stigit inmot 40 procent; men huru mycket hafva kostnaerne för fångvården under samma tid stigit? Jo, ske mindre än nära 709 procent! Kommer detta förållande att fortfara — och, ty värr! vi hafva inen anledning att hoppas motsatsen — så torde den d icke vara långt afligsen, då fångarnes underhåll ostar staten kanske lika mycket som rikets försvarserk; och vi veta alltför väl, att försvarsverket rean är en så tung börda, att vi endast med svåriget förmå bära den; tvenne sådane bördor vore mer, a hvad vårt Jand kunde uthärda. Det synes vara betänkligt, att framgå vidare på enna beträdda bana af årligen ökade fångvårdsostnader, och för tidigt torde det icke vara att nu örja tänka på utvägen till minskning af desse för ndet icke fördelaktiga utgifter. Det vill synas, im om fångvårdsstyrelsen icke skulle egnat all den ppmärksamhet åt detta ämne, som sakens vigt påallar. Icke är det min afsigt att här uppträda enast för att klandra. Jag inser alltför väl, att det r ett svårlöst och ännu olöst problem, huru minsking i fångvårdskostnaderne skall kunna tillvägaringas; men jag anser saken vara af så stor vigt, ch rigtningen, som denna gren af statsförvaltninen tagit, vara så vådlig och oroande, att man måe uppbjuda alla sina bemödanden att häruti åadkomma någon rättelse; framför allt är det nöd-! indigt att härpå fästa fångvårdsstyrelsens uppmärk: umhet. Men om det föreslagna anslaget utan inindning beviljas, måste sådant föranleda och gifva : yrka åt den förmodan, atvt Rikets Ständer godtäna och gilla den tillökning i utgifterna för fångvård, m i synnerhet under sednaro åren ägt rum. Det! sådant, som jag tror böra förekommas; det är en dan opinion, som icke borde få rotfåsta sig inom ! ;t styreiseverk, af hvilket det närmast beror att!l t q 1 glera nu ifrågavarande utgifter. De motiver, hvilka höglofl. Statsutskottet anfört som grund för sitt bstänkande, vill och bör jag ke klandra. Då det är en bestyrkt och erkänd nning, att fångvårdskostnaderna under sednaste å-c n öfverstigit den summa, hvilken Kongl. Majits i sin proposition begärt såsom förslags-anslag der-r I, och då icke sannolika anledningar äro förhan4 n, att dess2 kostnader under närmast kommande g skola förminska sig; så har Statsutskottet haft t It skäl att föreslå en högre summa, än Kongl. 8 aj:t begärt af Ständerne. Att handla annorlunda I de varit att med afsigt missräkna sig, och det ärå ck meningen med ett förslagsanslag, att man skalllv mma sanningen så nära som möjligt. Vål harb ns exe. institiectafaminictarn vid härian af rikcda