Aftonbladet – 16 mars 1848, sida 3

Ide 4844 voro 4,514), voro de 18435 endast 4 450 loch 4846 till och med blott 4,354. De hade således på dessa två åren, i stället att ökas, minskats med 450. De till lifstids eller vissa års straff-fångelse dömde visa en tillväxt af 77 för 4845; de på bekännelse insattes har varit oörändredt. För år 4846 her jag ingen beIstämd specifikation på fångzenskapens orsaker, Imen förmodar, af giltiga skäl, det minskningen lfiroämligast fir sökas bland korrektionisterne Iech krono2arbetskarlarae, hvaremot de egentliga Ibro:tslingarnes antal äfven då något tillväxt. ISom imedlertid korrektionisterne äro de förvärmsta brottmålskandidaterne och lemna det jemförelsevis största antalet af straff-fängelsernas I befolkning, så måste minskningen i deras antal afven med tiden åstadkomma en miaskning i brot slingarnes. Åtskilliga läsare hifva trott sig fisna en ofullIständighet i afhandlingen, då den icke vidrör len fråga, so nu:-sysselsätter lagstiftande makten och allmänna uppmärksamheten: strafflagarnes förändring och brottslingarnes behandling efter det ena eller andra fängelsesystemet. Denna ofullständighet existerar i sjelfva verket icke, eburu måbända ej alla läsare gifvit tillräcklig akt på hvad eom i detta fall blifvit yttradt. IMen Gå sådant kuönat undfalla någon del at Iden läsande allmänheten, och då det är att förImoda, att den, som sysselsatt sig med brottmålsstatistiken och dermed sammanhängande Tförhållanden, icke heller alldeles försummat det frågavarande ämnet, anser jag mig skyldig att deröfver ytterligare tillägga några anmärkningar, för hvilka jag anhåller om en plats i Aftonbladet. För mer än 30 år sedan hade jag, som andra, läst åtskilligt om straffsystem och lärgelseinrättningar, och till följd deraf uppgjort ganska vackra teorier om brottslingars förbättring genom korrektions-systemet. Jag har sedan dess haft något tillfälle att jemföra teorierna med verkligheten och således att justera reina åsigter. Det var resultatet af denna justering jag redan yttrat i det föregående af artikeln, då jag sagt, att staten borde rikta hela sin omsorg på att hindra brottens uppkomst och framför allt icke sjelf skapa sådana; att följaktligen det olyckliga korrektionsoch lösdrifverisystemet borde upphöra, en gräns sättas för de lättsinniga arresteringarne och att de små förbrytarna borde behandlas både menskligare och mera summariskt, för att hindra dem från att bli verkliga och stora förbrytare, bvarjemte jag antydde flera djupare liggande orsaker till fattigdomen ech brotten, hvilka dels den offentliga lagstiftningen, dels det enskilda lifvet borde afhjelpa. Genom dessa förslags antagande var jag öfvertygad, att brotten skulle betydligt minskas; men de, som i trots deraf, beträdde förbrytelsernas väg, finge skylla sig rjelfve för att de nödgades skörda sina gerningars frukt. Allt hvad jag, sedan artikeln skrefs, sett och erfarit, har, långt ifrån att rubba denna öfvertygelse, tvärtom allt mer befästat den. Jag bar isynnerhet fästat mig vid arresteringarne, hvilka jag anser hafva en icke ringa del i brottens antal, äfvensom i statens kostnader för fångvården, och jag gladde mig således högeligen när detta ämne blef föremål för Skyddsföreningens öfverläggning vid dess sammantråde den 3 November, och ett par ledamöter till och med lofvade att afgifva förslag i ämnet. Men nu hölls för några dagar sedan denna förenings följande sammanträde, då icke allenast intet förslag hördes af, utan till och med diskussionen om frågan ganska knappt afslöts utan något resultst. Amnet är imedlertid af en alltför stor vigt att få släpp:s ur sigte, och jag måste sålunda anhålla om läsarens uppmärksamhet på hvad jag här nedanföre kommer att anföra, försäkrande, att det intresse man egnar deråt, är aldraminst lika fruktbärande som det man egnar åt diskussioner öfver den nya str:filagen och företrädet mellan de olika fångelsesystemerna. Det är ungefär samma förbållande melJ:an dessa båda saker, som emellan landthusbålllarens bemödande att sköta åkern väl och deri nedlägga ett godt utsäde, eller hans forskningar löfver bästa sättet att använda en torftig och förderfvad äring på usel och vanskött jord. I Man har talat om, och sådant skedde äfven .li skyddsföreningens sammanträde, om arrestei lringars laglighet eller olaglighet. Jsg kan för min del icke begripa att särdeles mycket kan bli lagiigt eller olagligt i fall, der ingen 12g finnes. Och någon lag, som skyddar den personliga friheten, finnes verkligen icke i Sverige. J:g har redan anfört detta och bänvisar till JM 242i Aftonbladet för 4847, der denna fråge förekommer. Visserligen har lagen förklarat, fatt den, som ,griper, bastar eller binder någon -loförvunnen utan uppenbir missgerning, der han -Imå gripas och häktas före, straffes med ett års -Ifängelse och hundra dalers böter; men sådent -Igäller endast den som sjelf vill taga sig rätt, Joch hvilket mingen gång kan vara förlåtligt, Jehuru icke lagligt. Men j:g har aldrig hört, latt ett sådant straff tsäffat någon af dem, som li främsta rummet voro skyldiga att vårda och skydda den medborgerliga friheten: domare och embetsmän. De kunna efter godtycke arrestera hvem dem lyster, och om det befinnes att de förhastat sig, triffar dem intet ansvar, eller på sin höjd några obetydliga böter. Skälet är gan-Iska enkelt, emedan någon lag i frågan icke finnes, ty man kan ej kalla vår närvarande straff t balks 4 kap. 2 S någon lag, der det heter: Dråpare, och andre grofve missgerningsmän, skola genast å färska gerning gripas, i hächte , Isättas, och utan uppstof för Rätta ställss. E) -Imå borgen tages, ther saken går å Lf, eller Ikropp, tå man med perningar ej böta min, I hvarefter tillägger, att den, som låtit häkta nåIgon, bör föda honom så länge till dess han ken inför rätta till saken bindas; men om man lå Itit fängsla någon mMissgerningsman å embetets OO