Aftonbladet – 16 mars 1848, sida 2

(Insändt.) ASSAR LINDEBLAD. Enligt Biografiskt Lexikon var L. född den 419 Dec. 4800 nära Lund i Läckalänga. Fadren klocare. Student i Lund 4818, prest 1823, magister 1826, Zstetices docens 1831, förestod Estetiska professionen 1831—538, kyrkoherde i Öveds patronella pastorat 1836, tillträdde 4838, prost 4839, häradsprost i Färs härad 4847. Död den 3 Mars 41848. Gift med Elise Broberg, dotter af majoren och riddaren Carl Broberg. FEfterlemnar 6 barn, af hvilka det äldsta 8 år, det yngsta V, år, en son, 5 döttrar. Hans sång vid Jubelfesten 4830 upplästes af biskop J. O. Wallin vid en Sv. Akademiens session. Främlingen belöntes af sv. akad. 1834, Missionären 1839. Han har dessutom utgifvit Blekingsblommor 4828, Dikter 4 h. 1832, 2 h. 18533, Christi Segersång vid skånska. prestsällskapets sammankomst 4841, Ardliga Sånger, Fosterländska Sånger, Akademiska föreläsningar 4832, Strödda Predikningar 1934, 1838, Henrik Schartaus lefnad och lära 1837, öfversatt på tyska, Försök till katekes 4847 m. im. Hans porträtt är infördt i Hertha, Svensk Dansk nyårsgåfva 1841. Man kallade L:s diktion Tegneriserande tills man kom under fund, att Tegner tryckt sitt skaplynne på sjelfva språket, så att den nya generationen, som skref svenska, mer och mer kunde sägas tegnerisera. Ur denna Tegneriska svenska utbröt sig likväl individualiteten hos de mera begåfvade och hit måste L. räknas af alla. Han var störst som tillfällighetsskald och har som sådan glädt oräkneliga. Hans goda vänkära bjerta rördes lätt vid bvarje glädje eller sorg och då var han som eolsharpan för vindens brus. Hans sånger vid alla fosterlandets högtider tala ofta i Lunds universitets namn till allas glädje. Och mången gång hörde man toner som varit värdiga våra yppersta skalder. Havet t. ex. i första hb. af hans Dikter, skulle det ej försvara sin plats i våra största skalders diktsamlingar? Hade han skrifvit eller rättare tryckt mindre, hade hans anseende såsom skald utan tvifvel varit större. Som predikant visar han ett tempereradt nit, men vårma och innerlighet brista icke, Schartau hade han som yngling gerna hört och äfven mottagit djupa varaktiga intryck af denne rikt utrustade lärares predikoföredrag. Det är kyrkans rena lära, men det är han, som af själ och hjerta förkunnar den. Hans presterliga vandel var af en vida högre renhet än man vant sig vid af Apollossönerne blifne Christi tjenare. Allmänt aktad och älskad både för lefverne och lära verkade han stilla men grundligt och outtröttligt. Som lönlös docent och vikarierande professor utan arfvode fick han skulder, som alltmera nedtyngde bonom med sin bräckliga hydda. En förkylning, åsamkad vid en kommunalsammankomst, öfvergick till nerffeber och slutade bans lif. Han efterlemnar inga tillgångar utom ett godt namn och en ädel maka och de skönaste, mest välartade barn. Gud som försörjer foglarne under bimmelen vet väl huru de skola räddas. Vid underrättelsen om hans frånfälle skyndade några bans vänner att på dem bevisa sin kärlek i gerning och sanning och man har anledning hoppas, att flera skola dela mad dem deras kärleks omsorg. För att kunna betala sina skulder, sökte L. ett slörre patorat än det lilla en enskildt man kunnat gifva honom. Men oaktadt hans litterära och akademiska och presterliga förtjenster, sökte han alltid förgäfves. En tid åberopades mot honom den frihetsanda, som lifvade bans sånger. Sedan bade han alltid oturen att sammanträffa med sådana, som ansågos mera meriterade. Hvad som djupt smärtade och modfällde honom, var att han, efter flera motgångar i ansökningsväg, såg sig förbigången af en medsökande, som emot hans hvarken få eller små förtjenster, ej hade någon större än den af ett adprobatur i pastoralexamen, hvilket — förundransvärdt Dog — skänkte honom ett första klassens pastorat i Halland. Denna deconfiture fråntog honom nästan helt och hållet hoppet att någonsin något vinna på denna väg. Han lät sig dock af sina vänner, och af omtanka för sin familj, förmås att göra ett nytt försök. Ännu i dödsstunden var han sökande till ett regalt pastorat inom Lunds stiftDöden befriade honom från denna motgång. Das ist das Loos des Schönen auf der Erde. — Man läse J. H. Mörks biographia bos Atterbom, man bläddre igenom våra skaldebiografier äfven för tider, då sången ej var undanträngd af prosans makter. Hvad skall man då vänta pu annatän att skaldehjertan måste brista, förr än ögonen. f3r omen — KUNGLIGA TEATERN, MOZARTS FIGARO. Mycket har blifvit skrifvet och ordadt om deita märkvärdiga tondrama, ett verk, som i sin väg troligen eldrig skill öfverträffas. Tydligast framträder måbända dock hela dess egendomlig