Aftonbladet – 16 mars 1848, sida 1

i a Ludvig Filips flykt. Er M. C, Maurice, utgifvaren af Couner des Spectacles, blef händelsevis vittne till Ludvig Filips flykt ur Tuileriepalatset, och har derom offentliggjort följande: Kl. 4 e, m. samtalade jag med öfversten för 21 sta linieregementet, hvilken nyss gifvit sitt manskap order att sticka in bajonetterna, då en enkelt klädd yngling, son till amiral Baudin, red hastigt förbi oss, ropade att Ludvig Filip hade afsagt sig thronen, och bad att denna nyhet måtte spridas vidare, Några ögonblick derefter sågo vi vid Pont Tournant en tropp nationalgarde till häst nalkas i skridt, i spetsen för ett efterföljande tåg, och med rop och vinkniogar uppmana medborgarne från alla oangenäma yttranden. Med detsamma bviskades orden une grande infortune, från man till man genom hopen, och man såg konung Ludvig Filip komma från Tuileriporten. Han hade sin högra arm under drottningens venstra, på hvilken han tycktes stödja sig, och gick till fots, omgifven af hästfolket samt följd af omkring trettio personer, i flera slags uniformer. Drottningen gick med stadiga steg och Såg sig omkring med trygga men barmfulla blickar. Konungen bar en svart rock och en vanlig rund hatt, men hade icke någon ordensdekoration; drottningen var i djup sorgdrägt. Det sades att de ärnade sig till deputeradekammaren för att der nedlägga afsägelse-urkunden. Rop af Vive la reforme! YVive la France! och ifven två eller tre Vive 12 roi! hördes från folkskaran. Tåget hade knappast gått öfver Pont Tournant och anländt till den stenlagda platsen kring obelisken, då konungen, drottningen och hela gällskapet tvärstadnade, utan synbar anledning. I ett ögonblick voro de omgifna med en svärm till häst och fot, så tält, att de icke kunde komma hvarken fram eller tillbaka. Ludvig Filip tycktes bestört öfver denna hastiga trängsel, Den at en slump olyckligt valda platsen kunde äfven väcka sällsamma sionesrörelser. Några steg förut var der ännu en kunglig Bourbon; här ett värnlöst och resigneradt offer, som kunde skatta sig lyckligt att icke röna någon svårare behandiing. Ludvig Filip vände sig hastigt om, släppte drottningens arm, tog af sin hatt, lyfte den i höjden och ropade någonting, som sorlet hindrade mig att höra; i sjelfva verket voro också ropen och förvirringen allmänna. Drottningen blef förskräckt öfver att icke längre känna konungens arm vid sin, och vände sig ha