Aftonbladet – 15 mars 1848, sida 3

kola slutas mindre efter er önskan, än dem ni oehagat låta mig bli föremål förn. Clothilda svarad2 ej ett ord, hon ryckte blott På axlarne och såg på mig med en min af tankspridt medlidande, som retade mig ännu mer. Jag vände mig om för att gå, då i det sam m2, med denna ungdomens och kärlekens förmåga, att falla ur den ena ytterligheten i den andra inom några ögonblick, tanken att j:g nu lemnade C!o:hilda för alltid, att jag aldrig mer st ulle återse detta ansigte som varit mig så kärt, på en gång grep mitt hjerta med en för.v.flan, som helt ech bållet förvandlade mina känslor, och utan besinning gaf jag vika för den ousigliga smär!a, som så ait säga flidade ifver sina bräddar, gck fram några steg, sjönk ned, sträckte armarne bedjande emo: henne och atropade med en röst, som säkert vittnade om örstörelsen i mitt inre, åtmins one tyckte jag sjelf att den var hbjertrörande. C!o:hilda! säg mig ett vänligt ord till afsked — sög — ol sög att jag in!e varit d:g belt och nållet likgiltin. Ciothilda hesivnade sig ett ögonblick i det oa, bitraktande mig, mumlade för s gjol: oabl ;å har också j:g en tång tiggt förgruve.n, Och ippres:nde det sänkta hufvudet fort:or hon k:il ;ch bestämdt: nej, jag vill inte mera bedraga r, må ni höra sanningen om den ceså gör ondt. J:g bar aldrig älskst er, har alltid varit och är äfven i deta ögonblick fullkomligt Ikilt:g för er Höjden af min förbittring och smär a gafsig uft i ett ocriiku!eradt ljud, nära likt et ry