Aftonbladet – 14 mars 1848, sida 1

s Öiverstinnan och Clothilda hade imedlertid Jaflägsnat sig och som den sednare fattade en -korg och tog vägen åt trädgården, ämnade jag, så snsrt öfversten gått sin väg, följa efter; men )sedan han väl på stående fot expedierat smeden, satte han sig ned på brädet och började tankspridt med pipan i mun att gunga tant Ebba, som, för artig att göra rågon invändning emot den våldsamma motionen, med synbar ansträngning sträfvade att kunna läsa under det boken flög upp och ned i hennes hand. Slutligen, inseende omöjligheten deraf, lade hon den på bordet framför sig, vände sig artigt emot sin granne och började en konversation i afsigt att visa sitt intresse och deltagande för det som sysselsatte öfverstens tsnkar, neml. den pågående störden; men visade i stället, genom sina kuriösa och enfaldiga frågor och befängda slutsatser, endast sn goda vilja i förecing med sin totala okunnighet i dessa saker och retade derför öfversten i stället att roa honom. Ändtligen i vredesmod öfver tant Ebbas objelpliga dumhet,, som han uttryckte sig, till belöning för hennes artighet och välmening, steg han upp och gick sin väg. . Och äfven jag var nog ohöflig att lemna tant Ebba nu alldeles ensam, sedan jag, likväl förut åhört ett litet tal, ämnadt att ursägta och visa öfverstens häftighet i den mildaste dager, och skyndade åt trädgården att uppsöka Clothilda. Men förgälves genomgick jag den temligen stora trädgården, hon syntes icke till; likväl, som jag på en bänk finn hennes korg stå fylld med krusbär, förmodade jag att hon ännu icke gått upp, och säker att träffa henne i parken begaf jag mig dit. Jag hade gått en stund i alla riktningar utan att finna den jag sökte, då jag påminde mig att jag alldeles glömt det ställe, till hvilket jag först hade bordt ställa kosan, och dit hon säkert gått. Det var en torfbänk på slattningen af en kulle, der en liten källa