Aftonbladet – 9 mars 1848, sida 3

sina prohibitiva lagar gör detta omöjligt för honom; skall han då, omgifven af lyckligt lottade medmenniskor som borde räcka honom en hbjelpsam hand, med undergifvenhet och utan knot uthärda brist på allt, som fordras till lifvets uppehälle, och dö, utan att förbanna det samhälle som förskjutit bonom ? Och om han icke dör, om han kan framsläpa ett så uselt lif, som nyss är citeradt, månne hans rättvisa harm emot samhället derigenom skall blifva mindre? — Föreställer man sig icke möjligbeten, att denna samhällets orättvisa en gång kan vakna till fullt medvetande hos de lidande och förtryckta klasserna; och hvilken följd detta medvetande kunde hafva? a I samma diskussion yttrar äfven hr F. Åkerman: Det är sättet att tillfredsställande utreda och besvara frågan, som är det hittills olösta problemet, och som i sanning är svårlöst nog. Säkert är åtminstone, att det ej kommer att lösas inom spekulationens område, och jag skulle derföre önska att de, som befatta sig med att i ämnet uppgöra vidtomfattande förslager, ville, innan de publicerades, ifrån studerkammearen göra några utflygter åt landsorterne, för att taga kännedom af förhållanderne der och sålunda förskaffa sig någon erfarenhelp. Insändaren är dock af den öfvertygelsen, att endast tillämpningen af erkändt riktiga grundsatser och deras gifna resultater, kan lösa detta svårlösta problem; så framt man bar allvar med att vilja se det löst och icke heldre, af omtänksamhet för egen pung, vill låta det bero, så länge som möjligt, och med liknöjdhet åser likars nöd och elände. Och hvad hr Akermans ,enskilda öfvertygelse beträffer: att man i vårt land ej kan , känne det onda förr än man lärt folket, att det har en framtid, och att det bör upphöra att lefva och tänka endast för dagen, — att de sjelfva böra söka bereda sig en framtid, samt att innan detta sker bör man ej hoppas kunna uträtta stort hvarken genom fattigvårdsförordningar, arbetshus eller andra dylika inrättningar, så frågas billigtvis hyartill det tjenar, att i ett så vigtigt ämne framkomma med dylika haltlösa fraser? Behöfver man väl någon vidsträcktare kännedom om detta onda, än den man i vårt land, när och hvar som helst, kan förskaffa sig om man vill? Och på hvad sätt skall man lära folket, det folket som i saknad af arbete framsläpar ett uselt lif — att det har en framtid? — helst genom att öfverlemna det åt sig sjelf. Skall det icke svara: Vi, en framtid, utan arbete, utan bröd? Den likgiltighet man hittills egnat åt de lägre klassernas fysiska och moraliska utveckling, kan åtisninstone icke hafva lärt dem, att de hafva en framtid. Just denna uraktlåtennet måste alltid återfalla på oss sjelfve, och en gång tvinga oss till rättvisa. År det en obestridlig sanning, att endast det samhälle är lyckligt, hvars alla medlemmar bunnit till en bög grad af andlig och kroppslig utbildning, och att detta samhälle är starkt just för de krafter det derigenom förmår utveckla, så måste det också vara samhällets sanna fördel, att, om också med uppoffiingar, sträfva till detta mål: man måste så, innan man kan skörda. Hr L. J. Hjerta har i samma diskussion yttrat: hyvar och en bör erkänna, att det i allmänhet finnes ganska mycken enskild barmhertighet i detta land) ). Att det finnes enskild barmhertighet här i landet, är utom all fråga; men ganska mycken, detta bestrides: det är ej guld, allt som glimmar! Det finnes personer som — nästan alltid utan urskillning — göra godt, när det neml. antingen publiceras, eller beundrande lofsjunges af mängden; men också endast under detta vilkor. Det finnes åter andra, som aldrig kunna förmå sig alt anse den lidande uslingen såsom en like, som aldrig rönt en medlidandets känsla vid åsynen afhunger, nakenhet och förtvillan, som med den grymmaste liknöjdhet betrakta denna taflia då den någon gång företer sig för deras blickar: dessa äro icke filantroper; men :de begagna åtminstone öppet visir. De ädle deremot, som, med verklig kristlig barmhertighet, räcka de olyckliga, vanlottade bröderna banden äro, ty värr, få. De göra det goda, för det godas skull, och handla deruti af orubblig öfvertygelse, d. v. s. af grundsats; men af en helt annan grundsats än de förstnämnde, vidtberömde, filantroperna, hvilka blott vanhelga detta namn. Insändaren är deremot af den öfvertygelsen, att ganska mycken enskild barmhertighet icke kan finnas i ett samhälle, som inom sig hyser så många individuella elementer för egoismen och demoralisationp. ) Det är sannt att hr Hjerta yttrade detta och tror sig äfven kunna försvara det; men ins. har troligen ej anmärkt, att hr H. å andra sidan talade om huru man alltför litet erkänner pligten att försörja de oförskyldt nödlidande, och alltför litet befattar sig med allmänna omsorger i detta hänseende,