Aftonbladet – 9 mars 1848, sida 3

V (Insändt.) OM REGLEMENTEN FÖR ARMEEN. Det har i långliga tider varit ett oupphörligt muvement i reglementeringsväg för armåen, och knappast har ett reglemente lemnat pressen och blifvit bland corpsen distribueradt, förr än ett annat varit å bane. Dessa tätt på hvarandra kommande föreskrifter, med derpå följande ändringar och ytterligare ändringar och tillägg med vederbörande ändringar, förorsaka lika mycken osäkerhet och mehn för tjensten, som de ganska kännbart taga befälets kassor i anspråk. Det vore derföre mer än önskvärdt, om man en gång finge reglementen, de der kunde pröfvas vara så goda, att de åtminstone något qvinqvennium blefve beståndande. XKonservatismen, i detta fall tillämpad, vore ej tadelvärd. Det är troligen öfver 5 eller 6 år sedan en kommitt sattes, till utarbetande af nytt tjenstgöringsreglemente, och ännu höres intet resultat utaf. Imedlertid är det hög tid, att man börjar med allvar tänka på att förskaffa armåen ett sådant reglemente; ty det gamla är, genom tid efter annan utkomne cirkulärer och generalordres, så kringskuret, att dess tillvaro som rättesnöre är högst illusoriskt. Hvad exercisreglement:na angår, så har man vanligen följt den principen, att meddela dem åt armåen, antingen kort före eller under pågående vapenöfningar, hvaraf följden ej annat kunnat blifva, än att befälet bringats till den lika obeqväma, som temligen förödmjukande nödvändigheten, att med boken i hand på fältet meddela truppen exercis och instruktion. Utom obehaget härvid för befälet, vinner tjensten föga derpå. Då vapenöfningarne ämnats att vara praktiska, borde man utan svårighet kunnat bereda reglementernas anskaffande så lång tid före mötestiden, att man, innan denna sednare inträffade, hade undanstökat reglementenas teoretiska instuderande. För närvarande är infanteriet försedt med ett förslag till reglemente, hvartill ett komplement utkommit i fragmentarisk form, hvilket i hög grad försvårar användandet. Insändaren slutar med en innerlig önskan, att både det ena och andra på ett ändamålsenligt sätt snart måtte hjelpas. Immfanteriofficer. 4: (Insändt.) iö FILANTROPISKA GRUNDSATSER. I diskussionen hos Ridderskapet och Adeln den 4 sist). Januari, i anledning af hr Cederschiölds motion om fattigvården, äro af åtskillige talare uppställde grundsatser, som skulle bevisa förslagets overkställbarhet. Ibland annat förekommer äfven följande yttrande af br J. A. Gripenstedt: Förslaget är oriktigt till sina grundsatser 4) deruti, att staten anses böra öfvertaga kostnaden för fattigvården. Den rätta grundsatsen torde vara alldeles omvänd). Då insändaren läste detta yttrande erinrade ban sig ovilkomligen en annan åsigt — som vunnit alla verkliga filantropers sympatier — uttalad af en, i hela den civiliserade verlden erkändt snillrik författare, som för jemförelse skull bör citeras, och lyder som följer: oHvarje hederlig, flilig och verksam menniska har rättighet, ovillkorlig rättighet, att af samhället fordra arbete, jemte en efter arbetet samt individens behof och vilkor afpassad arbetslönr, samt: Den vilde njuter ej de fördelar civilisationen förlänar; men åtminstone har han lof att af skogens djur, af pluftens fåglar, af flodens fiskar och af jordens frukter hemta sin näring, äfvensom ingen förmenar honom, alt medelst afhuggande af skogens träd skydda sig mot kölden. bDen civiliserade som födes arflös äfven i fråga om dessa gudsgåfror; den civiliserade, som anser all egande rätt helig, borde dock för sitt mödosamma arbete, hvarmed han bidrager att rikta det allmänna, kunra fordra en lön, tillpräcklig för att lefva sundt och menniskolilt, — ningenting mer eller mindre. Ty kan det välkallas lefva, då man oupphörligen framsläpar sig på denna gräns emellan lifvet och grafven, då man oaflåtligen kämpar mot köld, hunger och sjukdom?a Jemförelsen, om riktigheten hos endera af dessa båda argumenter, kan icke utfalla tvetydigt, såvida man gjort sig begrepp om hvad ett samhälle är, samt hvad individen är skyldig samhället och sambället individen. Om samhället, staten, icke garanterar individen för dess lifsuppebälle — så länge neml. individen uppfyller de vilkor, SOm göra honom till medlem af samhället — så kan staten, samhället, icke fordra, att individen bidrager till dess upprätthållelse och bestånd. Vidare yttrar hr Gripenstedt: Skyldigheten att sig försörja tillhör, enligt sunda förnuftet och naturen, i främsta rummet hvarie individ sjelf, så långt som möjligheten medgifvers. Men om pv samhället sjelf, under vissa förbållanden, genom