Aftonbladet – 7 mars 1848, sida 3

(Insändt.) Bör det vara en jude förnekadt att inför domstol afgifva vittnesmål? Bland de till Lagutskottet, under innevarande riksdag, remitterade motioner, befinner sig äfven en, hvilken har till syfte att åt 17:de kapitlet 7:de Rättegångsbalken gifva ett tillägg, hvarigenom den rättighet, hvilken, enligt detta lagstadgande, synes vara mosaiska trosbekännare betagen, att inför rätta aflägga vittnesmål, för framtiden ej måtte blifva tvifvel underkastad. Att medgifvandet af en dylik rättighet bör sättas utom all fråga, lärer en hvar anse så obestridligt, att det nära nog kunde synas öfverflödigt, att framlägga några skäl för en sådan mening; då man likväl aldrig kan vara fullt förvissad, att ej äfven de klaraste och ovedersägligaste sanningar kunna finna sina motståndare, vilja vi I korthet utveckla de motiver, hvilka föranleda oss att hysa denna åsigt. Då 1734 års lagstiftare nedskrefvo ifrågavarande lagrum, hvaruti bland andra vittnesjäl stadgas, det vittnesmål ej må afgifvas af ochristen, så är tydligt, att orsaken härtill varit en brist på förtroende till andra religioner, att ingifva sina bekännare em sann mening om edens betydelse. Att denna åsigt är den med verkligheten öfverensstämmande, torde lätteligen inses, om man jemför med ordet ochristen de dernäst följande uttrycken: eller then, som af sådan läro är, at han om vittnes-eden en falsk poch skadlig mening hafver,. Detta stadgande stod äfven i full öfverensstämmelse med den brist på tolerans mot fremmande religionsbekännare, hvilken så ofta röjer sig uti denna tids lagstiftning och hvilken naturligtvis hade sin grund uti det allmänna tänkesättet. Att de mosaiska trosbekännarne ej härunder varit specielt afsedde, följer af det enkla skäl, att de ju först nära 50 år sednare erhöllo tillstånd att bosätta sig i riket. Att åter 4782 års judereglemente, med sina föga fördragsamma bestämningar, skulle upphäfva det hinder, hvilket allmänna lagen, om ock under en negatif form, uppställt, innefattade för mosaiske trosbekännare att inför domstol kunna åberopas såsom vittnen, var något som ej kunde förväntas; men att nämnda binder sedermera redan längesedan bordt hafva försvunnit, följer af det enkla skäl, att de mosaiska trosbekännarne, under den tid de uppehållit sig i Sverige, ej ansetts förhindrade att aflägga ed uti flera andra förekommande fall, såsom t. ex. fyllnads-ed, borgenärs-ed, värjemåls-ed 0. s. v. Man kunde således ej emot dem åberopa det förut angifna skäl, eller att de måste anses såsom saknande den erforderliga insigten om edens betydelse, enär hvarje ed måste vara af lika mycken vigt, såsom innefattande ett medel att dels gifva lif åt pligten att tala sanning, dels väcka den svärjandes tilläfventyrs slumrande samvete. Om derföre edgång i ett eller flera fall utan betänklighet kan medgifvas främmande religionsbekännare, så bör ett sådant medgifvande äfven utsträckas till alla möjliga förekommande händelser. Personlig trovärdighet bör berättiga hvarje samhällsmedlem, hvilken ej genom brottsliga handlingar gjort sig oförtjent af sina medborgares och det ullmännas förtroende, att kunna inför domstol användas såsom vittne, så framt hätför ej något relaift hinder möter, såsom slägtskap, subordinationsörhållande o. s. v.; den föreskrifna vittnes-eden har ill ändamål alt, så vidt möjligt är, ännu mer föröka denna trovärdighet. Då man ej lär kunna ippgifva något tänkbart skäl, hvarföre en svensk i indersåte af mosaiska trosbekännelsen mindre än? någon annan bör supponeras vara i besittning af nämnde egenskap, samt, såsom vi sökt visa, ej heler någon invändning rörande en sådan medborgares befogenhet att afligga vittnes-eden, lämpligen kan ramställas, så är all anledning att hoppas, det den fäcsta motionen kommer att af Lagutskottet tilltyrkas samt af Rikets Stönder bifallas.