Aftonbladet – 4 mars 1848, sida 3

lan utsträckning af motionen, torde då få gälla den ätt mig tillkommer, enligt ö6 i Riksdagsordningen. Enär.i sjelfva utskottsbetänkandet medgifves, att stora olägenheter kunna uppstå för medborgenärers rätt, genom en obegränsad frihet för borgenärer att ;rhålla utmätning i sterbhuset, under den tid som här är i fråga, samt — jag tror mig icke säga för mycket — den tidpunkt ännu är aflägsen, då lagberedningens arbete blir färdigt, och än längre tid torde återstå innan detta arbete blir gilladt och promulgeradt, men olägenheterna böra, ju förr desto heldre, genom bestämd lag förebyggas, förnyar jag min hemställan att motionen måtte återremitteras ill Lagutskottet, för omarbetning. Hr Thorn: De olägenheter, som äro förenade med illämpningen af det nuvarande lagstadgandet, anser jag långt ringare, än dem, hvilka skule uppkomma om bifall lemnades till motionärens förslag. Af denna anledning och då allt hvad som kan göas för att befordra skyndsamhet i utmätningsväsenlet är af vigt, anhåller jag om bifall till betänandet. Hr Lagergren: Det är ett stort missförstånd, om man tror allmänna krediten bättre befrämjas derisenom, att utmätningar utan allt omsvep kunna sökas och exeqveras uti afliden gäldenärs bo, innan arfvingarne fått njuta den frihet att öfvertaga eller säga sig arfvet, som lagen åt dem försäkrat; såjant skulle tvertom leda till kreditens försvagande, medan på detta sätt en nära boende borgenär kunie tillskansa sig fördelar på de fjermares bekostnad. Att detta icke står i öfverensstämmelse med lagens anda är lätt insedt. Jag vill imedlertid icke upplaga tiden med vidiyftigare ordande, enär mig synes som skulle tillräckliga motiver för vinnande af återremiss här blifvit framställde, och det förefaller verkligen, som borde icke hinder derför möta vid behandlingen af en så grannlaga fråga, helst då man besinnar huru ofta återremisser blifvit beviljade i andra fall och af ringare orsaker. För öfrigt har utskottet icke otydligt låtit förstå, att icke legislativa hinder förefinnas mot en förändring i sådant syfte, som den motionären föreslagit, utan blott ansett utförandet af förslaget vidlyftigt och omfattande. Detta finner jag likväl icke innefatta tillräckligt skäl att afböja en förändring af vigt, hvadan jag : fortfarande yrkar återremiss. Hr Hörnstein: Motionärens förslag är icke blott ofullständigt, utan skulle äfven föranleda en betänklig rubbning uti nuvarande rättsförhållande och kuillslå många andra lagens bud. Det är dessutom af den egenskap, att det, hvad förmögna sterbhus be-l: träffar, är öfverflödigt, samt utan kraft och verkan. i afseende på insolventa. Hvad beträffar den före-! slagna qvarstaden, så frågas hvad borgenären deri-l genom vinner, om, såsom motionären föreslagit, hanl icke skulle ega någon förmånsrätt till den för hans räkning i qvarstad satte egendomen och sterbhus-! delegarne förskingrade boets öfrige tillgångar. Af denna anledning, samt då i vidlyftiga sterbhus bouppteckningen kan fördröjas, och ändtligen ej något undantag är gjordt för fordringar, hvilka alltid ansetts böra betalas på bestämd tid, såsom vexelbref, genom hvilket sednare en betänklig rubbning uti vigtiga förhållanden skulle uppkomma samt menliga följder för nämnde pappers kredit och kurs föranledas, afstyrker jag motionärens förslag och anhåller om bifall på betänkandet. Hr Tauson: Det är visserligen sannt, att fordringsegarne, jemlikt konkurslagen, kunna tvinga sterbhusdelegarne till cession, men sådant hindrar icke, att ju utmätningen, om utslaget skall träda i verkställighet, kan dessförionan medhinnas, så att något hinder deraf icke uppstår genom den förra åtgärdens vidtagande. Jag förenar mig med hr Lagergren och öfrige talare, som yrkat återremiss. Hr Ekholm: Jag anhåller om ursäkt, om jag ytterligare uttänjer diskussionen, men jag har här hört satser yttras, hvilka icke böra med tystnad förbigås. Så har en talare yttrat, att allmänna krediten skulle befrämjas genom antagande af motionärens förslag. Mig förekommer likväl detta förslag såsom undergräfvande krediten, då följden af detsamma blir, att borgenärens rätt förminskas genom gäldenärs dödsfall. Detta blir förhållandet äfven om, såsom motiohären föreslagit, boupptecknings hållande ic:e skulle få i något fall fördröjas öfver 3:ne månader, hvilket stadgande imedlertid i och för sig sjelf synes betänkligt. Man har vidare sagt, att förskingring af tillgångarne medförde personligt ansvar för sterbbusdelegarne; men om desse få sitta i boet, utan skyldighet att ställa borgen för dess tillgångar, så frågas om borgenärernes rätt kan anses genom ett dylikt, de förre åliggande ansvar, tillräckligt betryggadt, derest sterbhusdelegarne sakna tillfälle att af egna medel förskingringen godtgöra. Innan jag häruti blifvit vederlagd, anser jag mig böra bestrida motionärens förslag. Hr Lagergren: I allmänhet plägar icke vissheten om de sympatier, som kunna vara till fångs, bestämma mig att uti juridiska eller andra frågor framställa och vidhålla mina satser. Jag framställer i en diskussion sådane satser, som enligt min öfvertygelse äro riktige, obekymrad om de behaga eller misshaga andra. Sådan är händelsen äfven nu, och jag kan ej förstå den halstarrighet, hvsrmed en talare motsätter sig den begärda återremissen. Såsom stöd härför talar han om vådorne för den all-; männa krediten och framhåller åter den satsen, att! en borgenärs rätt icke bör förringas genom gäldenärens död. Här är icke fråga om ett dylikt förringande, utan bl.tt att hindra åtgärder, hvarigenom den ene fordringsegaren gynnas på den andres bekostnad och sådant står i fullkomlig enlighet med det lagens stadgande, enligt hvilket, såsom ofvan är sagdt, inteckning icke gäller, då den sökes å död mans egendom. Att ingå uti detaljer hade jag imedlertid. trott vara öfverflödigt, då här icke är fråga om att genomföra ett förslag, hvilket, jag medgifver det, icke lärer kunna bestå vid en närmare granskning, utan blott att erhålla en återremiss för att Lagutskottet måtte utarbeta ett fullständigt förslag i ämnet. Samme talare har, såsom vilkor för sitt bifall, begärt att få veta, medelst hvilka åtgärder man ville betrygga fordringsegarne mot förskingring af sterbhusets tillhörigheter. I detta afseende är klart, att fordringsegare, som befara förskingring, kunna hvar för sig eller alla begära egendomens försättande uti qvarstad. Desse och dylika omständigheter torde imedlertid Utskottet icke underlåta att taga i betraktande, hvadan det icke synes nödigt, att nu förspilla tiden med detaljfrågor, helst tillräckligt synes anfördt för att utverka en återremiss, så vidt en sådan på grund af anförde skäl kan beviljas. Hr Tauson: I anledning af hvad en talare yttrat vill jag blott nämna, det jag icke finner, att en fordringsegare, blott af det skäl att han i sin hand har ett laga kraftvunnet utslag, bör äga bättre rätt, än andra fordringsägare uti afliden gäldenärs bo. Hr Ekholm: Den mig tillvitade halsstarrighet beror endast derpå, att jag icke mot min öfvertygelse plägar frångå mina åsigter, men icke derpå att jag skulle anse dem ega något inflytande här framför dem, som yttras af mina motståndare. I öfrigt vill mm mm I mmm II I mm I I mm — ———— —— ——— — ———