Aftonbladet – 4 mars 1848, sida 3

komma härtill. I aflidne Per Olssons i Bro ställe inträdde en ny fullmägtig för Upsala län, Lars Mattsson. Plenum fortsäittes på eftermiddagen. Diskussion hos borgareståndet öfver lagutskottets utlåtande JM 13, i anledning af väckt motion, angående införande af ett stadgande i 5:te kapitlet utsökningsbalken, i afseende på tid för verkställande af utmätning i sterbhus. (Slut från gårdagsbl.) Hr Ekholm: Jag erkänner visserligen att många af de olägenheter, motionären öfverklagat, verkligen ega rum, men jag tror likväl icke Utskottet kunnz sägas hafva ytligt behandlat frågan och afklippt den med att blott yttra några allmänna satser. Jag anser tvertom, att hvad Utskottet yttrat, var allt hvad för ändamålet behöfdes-samt att det väl torde förtjena afseende. — Det är. visserligen sant, att borgenärerne icke genom gäldenärens död böra erhålla bättre rätt än de förut egde. Men jag skulle tro, att deras rätt ej heller bör försätnras. För öfrigt torde icke vara skäl att lagstiftaren uppträder såsom förmyndare för medborgenärer, hvilka sjelfve kunna och böra bevaka sin rätt, hvartill de ega det tillfälle, lagen, genom att försätta boet i konkurstillstånd, erbjuder så i detta som öfriga fall. Sterbhusdelägarne kunna åter genom skyndsam bouppteckning och urarfvagörelse skydda sig. På dessa grunder anser jag icke skäl förefinnas för återremiss. Sant är väl, att Lagutskottet kunnat, såsom den siste talaren anmärkt, sjelft utarbeta ett förslag i äm-: net, men då redan den nuvarande lagstiftningen erbjuder medborgenärer tillräckliga utvägar att skydda sin rätt samt Utskottet är öfverhopadt med mångfaldiga andra göromål, hvaribland i främsta rummet förekommer handlärgningen af förslaget till en ny kriminallag, samt förslaget till en ny civillag torde vara att emotse till nästkommande riksdag, så synes skäl för handen att intill dess uppskjuta den vidare behandlingen af ifrågavarande ämne. Hr Stenberg: Under diskussionen har bland annat af en talare blivit sagdt, att, genom det föreslagna lagstadgandet, sterbhusdelägarne skulle komma att gynnas på fordringsegares bekostnad. Så är aet dock icke. Åt sterbhusdelägare är icke tillerkänd annan förmån, än att få qvarhafva egendomen i deras vård under den tid, som för dem är nödig till öfverseende och ordnande af boets affärer; och ett inrymmande af en sådan rätt åt dem bör icke få namn af att gynna sterbhusdelägarne. Jag skulle, å min sida, i ett omvändt förhållande, vilja säga, att den tillämpning, som höglofliga Utskottet ansett böra gifvas åt allmäna lagen, går ut på att gynna:en fordringsägare, på de öfriges bekostnad. Samme talare har äfven yttrat, att om en sådan lag infördes, som motionen upptager, sterbhusdelägarne lätteligen kunde förskingra egendomer. En sådan farhåga har jag trott mig skola hafva förebyggt, genom det förbehåll, som förslaget upptager derom, att fordringsägare, då anmälan derom göres, äger hos Konungens Befallningshafvande erhålla handräckning till uttagande af så stor del af egendomen, som, efter värdering, svarar emot krafvet. Begagnas denna rätt, så vinnes dermed samma säkerhet mot förskingring, som genom en utmpgtning; men den förmånsrätt, hvilken åtföljer en utmätning och verkar så menligt för medborgenären, undvikes. Vidare har man åberopat, att de fall skola vara så få, då en fordringsägare begär och vinner utmätning, till uttagande af hans fordran i ett sterbhus. så är det verkligen, och detta vittnar just, till förmån för det föreslagna lagstadgandet, att, ändock rättigheten dertill anses vara öppen, allmänna rättskänslan likväl tilibakahåller fordringsägare, att söka den ene framför den andre att utfå deras fordran, under den tid, som lagen bestämt, efter gäldenärens död, för upprättande af bouppteckning och ingifvande af urarfvagörelse. Men, för det möjliga missbruket, erfordras dock en bestämd lag. För min del, har jag icke sett mer än ett fall af denna beskaffenhet, och det var i ett sterbhus, der fordringsägaren kunde på förhand bestämdt inse, att boet skulle komma att afträdas, genom konkurs. Detta fall har väckt min uppmärksamhet på frågan. Jag har sökt göra mig redo för lagens rätta mening och uppfattat den så, som jag nu haft äran framställa, samt funnit min åsigt stärkt, genom det förslag i ämnet, som innefattas i Lagkommitteens arbete, jemte motionen dertill. Jemväl är mot förslaget åberopadt, att olägenheten af det dröjsmål med fordringars utbekommande, som är förknippadt med motionen, skulle blifva så mycket menligare, som det kunde hända, att med en boupptecknings afslutande finge fördröjas ända till 6 å 7 månader efter dödsfallet. Jag medgifver, att ett så långt fördröjande af borgenärens rätt att endera få betalning eller Se boet afträdt, till konkurs, förefaller mig nog längt drifvet, samt att jag, vid motionens nedskrifvande, härå icke fästade någon serskild uppmärksamhet; hvarföre jag ock, efter den framställning, som jag hört af tvänne aktade ledamöter inom ståndet göras om Lagutskottets skyldighet, vid behandlingen af dit remitterade förslag, ej vore oböjd att göra det tillägg till det föreslagna lagstadgandet, att tiden för boupptecknings afstatande i sterbhus icke finge sträckas utöfver tre månader efter, dödsfallet, Och, till stöd för en så