Aftonbladet – 3 mars 1848, sida 2

icke äro i lagen uttryckligen omnämnde, anser jag vara legskiparens pligt och omsorg, att, med noggrannt fästadt afseende å hvad allmän rättvisa bjuder, efterforska lagens analogi, och efter den rätta sitt domslut. Genom det förslag jag gjort, har jag således trott mig endast uttala en grundsats, som redan vore af lagen hyllad. Denna grundsats har jag äfven ersett fullt rättsenlig. Emot rättsenligbeten af det föreslagna lagbudet äro dock i utskottets utlåtande åtskilliga betänkligheter framställde, -och jag öfvergår nu till deras bemötande, Det säges först, att den föreslagna fribeten för sterbhusdelegerne, att intilldess en månad efter beuppteckningen förflutit, undandrega sig all betalningsskyldigbet af sterbhusets gäld, skulle kunha föranleda de största missbruk i sådana sterbhus, der något rimligt tvifvel om boets tillräcklighet ej egde rum. För min del hyser jag icke stor farhåga, att sterbhusdelegare, hvilka icke ega verklig anlednipg att betvifla tillgångarnas tillräcklighet, skola utöfver den tid, som för dem är oundgängligen nödig att realisera egendomen till penningar, fördröja betalning af förfallna skulder. Uti deras, likasom hvarje omtänksam gäldenärs, eget intresse ingår bemödandet att genom noggrann betalning bibehålla allmänna förtroendet. Skulle någon verklig tredska att betala visa sig, har fordringsegaren, uti den rätt, förslaget åt honom medågifver, att hos konungens befallningsbafvande vinna tillstånd att låta från boet uttaga så stor del af egendomen, som efter värdering svarar mot fordran: ett ganska verksamt medel att frampressa betalning. Tvifvelsutan skola sterbliusdelegare, hvilka ega tillgång att utlägga penningar, beldre betala dem, än underkasta sig obehaget att se egendomen uttagen från boet. I hvad fall som helst inskränker sig don här föres de olögenheten hett enkelt till en väntan, hvilken visserligen understundom ken falla sig olöglig, men dock aldrig till sina följder bör blifva särdeles vådlig. Vidare uppgifves, ,att den föreslagna friheter skulle: förlama exekutionsverket för en längre tid, så of.a någon gäldenärs dödsfall mellankommer samt derigenom försvaga den redan nog inskränkta krediten och förtroendet enskilde personer emellan. Att tjenstemän, som handhafva det vigtiga exekutionsverket i landet, gå tillväga med skyndsamhet och kraft, är visserligen nyttigt, men skall denna skyndsamhet iakttagas på; bekostnad af medborgepärers rätt, hvilka icke äro i tillfälle att värja derag rätt, då tror jag, att den verkar mera skada än gagn. Omständigheter kunna inträffa, då fullt skäl finnes att, äfven emot en fordringsegares bestridande, bevilja någon tids anstånd med betalning af en erkänd och förfallen skuld. Sådene omständigheter har lagen redan förutsett, och derföre i 2 kap. 4 g U. B. inrymt åt konungens bfallningshafvande makt att, då trängande skäl dertill förete sig, bevilja uppskof med betalning af erkänd skuld, dock ej öfver 3 månader. Och icke i något fall synas mig skälen till ett sådant uppehåll i rättigheten att uttå sm foraran unna vera större, än då ett bo skall beredas till bouppteckning, och sterbhusdelegarne sedermera besluta sig för gäldens öfvertagande eller tillgångarnes afträdande. Hvad åter angår försvagandet af krediten och allmänna förtroendet, så inser jag väl, att detta är en ganska ömtålig sak, dock torde frågan tåla att noga öfvervägas, innan utslag deri gifves. Här gäller det. att bestämma hvilketdera som mera försvagar krediten, endera att en fordringsegare skyndsamt får uttaga sin fordran uti ett bo, och tio fordringsegare måhända derigenom gå förlustige af deras rätt, eller att alle desse ellofva fordringsegarne sättas i nödvändigbet, att vänta någon tid, tills hvar och ens andel i tillgåpgarne kan åt dem utskiftas.. För min del tror jag, att krediten och förtroendet stärkes mera genom den säkerbet; hvarmed betalning -erhålles, äh genom den skyndsamhet, med hvilken den kan utfås. — icke darmed sagdt att skyndsamhet bör åsidosättos, då allas rätt dermed kan förenas. Sedermera -anföres, att fordringsegarne i allmänbet, men isynnerhet utgifvare eller innehafvare af växelbref och invisningar, samt de löftesmän, hvilka borgat såsom för egen skuld; skulle blottställas för olägenheter, dem de i och för ingåendet uti sådana penningeförbållanden med vederhäftige personer ej egt anledning att befara. Jag medgifver att olägenheten af den väntan, som är oskiljaktig från förslaget, framsticker. skarpast i afseende å de slags fordringshandlingar; som bär omnämnas, men olägenheten är en oundviklig fölid af det förändrade förbållande, hvari han blifvit försatt genom gäldenärs död. Oberoende afrdet rättsfall som här är i fråga, kunna omständigheter. inträffa, hvarigenom utgifvare af växelbre? och invisningar blottställas. efter gällande lag för en likadan. återgångstalan, i anledning af de förändrade omständigheter hveri den person kommit, å hvilken växel varit dragen eller invisning ställd. Om t.. ex, en sådan person kommer i konkurstillstånd, innan en växel eller invisning hunnit af ho-nom godkännas, eller den förfallotid infallit, å hvilken han, enligt gjord accept, åtagit sig att införa handlingen, så mötes innohafvaren af den nödvändiga. följd, att icke utfå betalning hos den person, på hvilken växel varit dragen eller invisning ställd. Detta är nu en olägenhet, som i det nämnda fallet måste lidas, och jag kan icke finna, att olägenheten skall hafva svårare följder med sig i det fall som förslaget omfattar, än i detta. I frågan åter om löftesman, så är det en. känd sats, att den som. går i borgen, han går i betalning. Då en person ikläder sig en sådan förbindelse, såsom för egen skuld, bör han således alltid bereda sig på, att i främsta rummet betala skulden. Om nu, vid iniräffande af gäldenärs död, en sådan löftesman sökes och måste betala skulden, kon jag icke annat finna, än att hans rätt är bättre betryggad dermed, att boets tillgångar bibehållas oförskingrade, tills tiden infaller att sterbbusdelegarne skola besluta sig för betalning af all skuld eller tillgångarnes afträdande genom konkurs, än att den förstkommande skulle ega rätt till utmätning, ty, i sednare fallet, skulle löftesmäns rätt alltid blifva eftersatt, enär en längre tid måste åtgå efter gäldenärs död och erlagd betalning, invan deras fordran hinner blifva domfäst. Då i sista perioden af betänkandet säges, att olägenheterna och missbruken af den föreslagna lagen funnits betydligen öfverväga förde!srne, beder jag att genom ett framstäldt exempel få visa, hvart en lagtillämpning, i den syftning betänkandet gillar, Iskall leda. dyl . . En person dör och lemnar tillgångar, hvilka, vid Iden första flygtiga öfversigten af boets ställning, -lanses kunna skattas till ungefär tiotusen. rdr, men tl deraf utgöres hälften af fordringar, hvilkas giltighet lill större delen beror af liqviden. De kända skulslgerna uppgå till sjutusende rdr; men, i bopp att , kunna på fördelaktigt sätt realisera fordringarne, -besluta sterbhusdelegarre sig, att, för boets fullständiga ordnande till bouppteckning, begagna de 5 månader lagen dem medgifver. Imedlertid inträffer, att femtusen rdr af skulden grundas på utslag, och under sagde mellantid från dödsfallet till bo luppteckningsdegen begäres derå utmätning. Den hålles äfven och all reel egendom i hast varder: för i ldenna fordran utmätt och söld, samt de derför oa 2 v i tillefölldta favdnacasnavon nm EW äm intet