Aftonbladet – 2 mars 1848, sida 2

spred en värma, en. sällbet genom hela min varelse, som helt och hållet lät mig glömma bennes elakhet förut. Men ej ewt enda ord bade vi sedan vexlat; hon sysselsatte sig endast med sin häst, och tycktes till och med alldeles ha glömt att jag var med; och jag var så upptagen af tankar, att jag ej märkte hur länge vi åkt på detta sätt, då Cblothilda saktade hästen uppför en backe, och slutligen stannade vid grinden till en liten stuga några steg ifrån landsvägen. Det vackrasta vinterstycke utbredde sig här för våra ögon. Strax bredvid stugan flöt en liten bäck, kantad med albuskar, hvilka höjde sina snötyngda grenar öfver densamma; ett qvarnbjul, nu stillastående och glaseradt af den klaraste iskristall, i de mest fantastiska formationer, som glittrade i solstrålarne, och der bakom några kojor, från hvilkas snöiga tak en rökpelsre, som rak och rosenfärgad aftecknade sig mot skogstopparne och den Jjusblå luften. Ea qvinna, i uppskörtad kjol och orimligt stora vantar, Ver sysselsatt ait valina några kor, som med yttersta varsamhet pröfvade sina gamla stela ben på den hala isen, förmodligen varnade af en liten gris missöde, som i sin ungdomliga oförvägerhet oupphörligt balkade undan med bakbenen och slog omkull, under sina ifriga bemödanden att komma öfver bäcken, som utbre ide sin spegelblanka y!a emellan honom och sn ho, hvilken nyss blifvit fylld och ihög grad syntss reta hans aptit, fullbordade taflan och saf dea ett lif och en friskhet, som upphöjde dess annars förstelnade skönhet. Clotbilia steg ur, lemnade mig tömmarne och lofvade alt vara saart tillbaka. 2. Z (Forts. följer.)