Aftonbladet – 1 mars 1848, sida 3

1000 prester och munkar. Mexikanska presterna äro det värsta folket, de hafva allt det sämre folket under sig, som har till dato gjort största förstörelsen I landet; men jag hoppas, att vi äro komne till nära slut med alla dessa oroligheter. Samma dag, som amerikanarne kommo härin, hade presterne mycket folk employeradt för att skjuta och döda amerikanare tillika med alla utländningar här; men general Scott — så heter förste amerikanske generalen — gaf order, när de började skjuta och kasta stenar från husen, att alla de hus, som en sten kastales ifrån och ett skott lossades, skulle hans soldater ha rättighet att plundra och döda folket; detta gjorle snart slut på affären. En stor del af husen i Mexiko plundrades och röfvades; vi alla utländningar hängde ut flaggor för att visa hvilka nationer vi illhörde; jag hängde ut en engelsk flagg, som blef respekterad af amerikanarne; dessa flaggor hade vi ithängda i 44 dagar; men för närvarande är staden god ordning. Till vår stora lycka inkastades inja bomber, som gjorde någon synnerlig skada; alla nenniskor hyste stor fruktan, att staden skulle blifja förstörd; de fleste flyttade ut och packade in si1a varor. Jag bekymrade mig icke alls, jeg stanade hemma och arbetade hela tiden likasom vanigt. Min verkstad är mycket ljus, så att jag kan irbeta med mina dörrar stängda. Vi hade tilltängdt för 6 veckors tid; detta var ej första gången vi haft tillstängdt; vl äro så vana vid revolutioner, så att det är ingenting nytt att ha tillstängdt ör 2 månaders tid; men jag boppas vi vilja snart 1a sett det värsta af detta eländet. Det är en jemmerlig ting när vi tänka derpå; jag har nu lefvat 18 år i detta landet; men jag har inte ännu sett stt års fr:d, så att det blir ovandt för oss att få red en gång. Vårt trefliga Sverige är likväl ett yckligt land; du kan lägga dig i frid och stiga upp frid; här veta vi af iogenting annat än mördare och elakt folk; vi äro tvungna att vara beväpnade våra sävgkamrar: men man vänjer sig vid allt. — — — — Det gläder mig att du tror, att dina två sossar skola lära handtverk: jag skall lofva dig att söra hvad jag kan för dem, om olyckligtvis du skulle alla ifrån dem, innan de kunna försörja sig sjelfve. Carl, som jag har, är ganska försigkommen; han arbetar nu lite i verkstaden; han går i skolan från 3 till 12 på förmiddagen att lära föra böcker och ranska språket, om eftermiddagar.e en timma för att lära rita. Jag tänker att han om 2 år är fuilkomlig i sin edukation. Jag hade för någon tid sedan bref från C. i C. Det gläder mig att höra, att de hafva helsan. C. har en särdeles fruktan för in son, i händelse jag skulle falla ifrån honom; nen han bar ingenting att frukta, ty om än jag skulle dö, så har jag vänner nog, som taga vara på honom lika väl som jag. — — Lef väl, önskar en vän och tillgifven bror. sec