Aftonbladet – 29 februari 1848, sida 1

nerhet så långe svenska trädvarorna uti berörde makts hamnar äro belagde med en enormt probibitif twlafgift, uppgående till icke mindre än 200 procent af varans värde, och så länge denna makt till fördel för egen skeppsfart upprätthåller sina ytterligt prohibitiva navigationslagar. Utan billig reciprocitet för svenska producenter och näringar bör jag visst icke tro, att vår landsfaderliga regering beviljar ifrågavarande makt ytterligara handelsfriheter i Sverige. Men förr än samma makt nedsatt de oerhördt betungande tullafgifter, hvarmed den belastar svenska och norska trädvaror till förmån för en af sina kolonier, och förr än den likaledes afskaffar de prohibitioner, hvarmed den icke mindre afundsamt omgärdat sin egen sjöfart, men hvilkas afskaffande skulle lända våra svenska skeppsrederiar till utomordentlig fördel, så anser jag visst icke, att en sådan reciprocitet kan hafva inträdt. Hvad jag nu anfört, hoppas jag rättfärdiga den framställning, jag derpå grundar, den npemligen: att så vidt höglofl. bevillningsutskottet omfattar och tillstyrker den utaf Kongl. Maj:t föreslazna radikala förändringen uti hitintills bestående tull-lagstiftning, högloftl. utskottet då äfven täcktes uni sitt utläåtande öfver den kongl. propositionen ingå uti en utveckling, hviken framställer och utvecklar det behof, som i närvarande tidpunkt påkallar denna förändring. En sådan utveckling saknas både uti det ståndet meddelade statsrådsprotokollet och uti den kongl. skrifvelsen, som åtföljer talltaxe-förslaget. Förmår utskottet ådagalägga, att ett verkligt behof påkallar förändringen och görer densamma nödvändig, så skall utskottets betänkande, oberäknadt andra förtjenster, äfven äga den, att lugna opinionen och sinnesstämningen inom de industriella klasserna. Äro ock de få, som inom detta rum känt sig oroade utaf den kongl. propositionen, så äro desse så mycket flere derutanför. Uti denna punkt hoppas jag derför, att inom det högtärade ståndet full enstämmighet skail råda. Men hvad jag ofvanföre anfört angåenda reciprociteten nödgar mig att till det böglofl. utskottet ännu göra en framställning, och att deröfver uttryckligen begära dess yttrande. Månne det icke vore klokt och samhällsnyttigt, att fördröja den nu ifrågasatta förändringens verkställighet, till dess det visat sig, att de fremmande stater, som deraf skola hemta fördelar, äfven äro sinnade att genom ändringar uti sina tull-lagar bereda vårt fattiga land i någon mån motsvarande förmåner tillbaka. Jag har förut nämnt, huru ytterst orättvisa och betungande de tulafgifter äro, . som i England belasta våra trävarer och skogs-effekter, och huru stora fördelar svenska skeppsrederierna och alla med dem förbundna industri-grenar skulle hemta utaf en väsendtlig modifixation uti Englands prohibitiva navigatlonslagar; jag tillägger, att äfven i Frankxrike en hög prohibitif tull belastar svenska jerhet och åtskilliga andra vårt fäderneslånds produkter, hvilka der skulle kunna gfsältas. Också i Tyskland är tullafgiften på svenska jernet ganska hög. Jeg tager mig då friheten, att ställa vill höglofl. Utskottet den frågan: om det ej vore rådligt , och klokt, att uppskjuta meddelandet af tillåtelsen till införsel i Sverige af engelska bomul!svaror och kläden, af tyska ylleväfoader och af fransyska slåta sidenvaror och dukar, samt att likaledes fördröja nedsättningen utaf tullafgifterna å viner, å ståloch jern-manufakturvaror och flera andra artiklar, tills man vunnit hågon visshet om, att Sverige för dessa uppoff-ingar kan vinna någon motsvarighet i förmåner? Är det den fattige, som bör göra första steget och gifva allt hvad han äger, . utan att veta huru mycket han erhåller, eller om han ens får något tillbaka utaf den rike? Till hvad jag nu yttrat angående tiden för den föreslagna förändringens införande, borde åtskilligt kanske ännu tilläggas, om jag ej befarade att blifva ör vidlyftig. Vi känna alla den kommerciella skakning, som nu öfvergår England, och hvars slut ännu ingen med säkerhet kan förutse. Vi känna alla att, ill följd af den oerhörda penningeoch kreditbrist, . om der nu råder, köpmän och fabrikanter, för att cunna hålla sig uppe, staffa sig kontanta tillgångar och fullgöra sina betalningar, äro nödgsde att sluddra bort sina varor till underpris, ofta till 20, 50 och 10 procent under deras värde och gängse pris på rerldsmarknaden. Men är det, frågar jag, rätta tidgunkten, att här göra en öfvergång till ett fritt inörselssystem , just då en sådan skakning hemsöker rerldens förnämsta manufakturstat? Hvad betyder n skyddstull för Sveriges fabriker och husslöjd utaf 5, ja älven af 30 till 240 progent åf värdet, o a imvortören kan köpa varan i England och införa den lär för ett pris lika långt under det verkliga vär-let? Den erlagda tullen medförer ju då för våra abrikanter och vår husflit icke det ringaste skydd. . Jerföre är det ock ett länge erkändt axiom i den ndustriella verlden, att vid stora handelskriser enlast införsalsförbud medföra någon effektif protekion. Månne ej nu anförda omständighet äfven förjente att af det höglofl. Utskottet tagas i öfverväande och påkallar ett yttrande från Utskottets sida? bed og ej tro, att meningarne derom kunna vara lelade. Men vid alla reformer — och en sådan är väl u åsyftad? — måste icke blott lämpligaste tiden Iton ock lämpligaste särlel tagas i noggrannt beraktande. Och just i frågan om det purföreslagna ättet för reformens utförande är det, som de stör-ta betänkligheterna väckas hos mig utaf den kongl. ropositionen. Vår landsfaderliga Regering har visst. cke vikit ifrån den prircipen, stt inhemska slöjdliten bör skyddas; jag erkänner det gerna och jag rkänner det med skyldig undersåtlig. erkänsla. Reeringen her blott föreslagit; aw protektionen för de. igtigare industri-grenarne, som hitintills bestått uti pförselsförbud, hädanefter skall utgöras afinförselsgifter. Jag är ingen blind anhängare af förbuden. 8 hafva sina olägenheter likssom sina fördelar. ien på det sätt, som nu. blifvit föreslaget att föradringen s.all ske, ingifver denna ingen trygghet; ch härutaf den oro, som uppstått både hos mig elf och hos flertalet af andra industri-idkare. Ty vad säkerhet erhålia vi, att de ru föreslagna afifterna, hvilka jag gerna medgifver varai flera fall, minstone hvad de egentliga fabriksyrkena beträfr, till siffran tillräcklige — hvad säkerhet, upprear jag, hafva vi, alt dessa skyddsafgifter skola ifva beståndande längre än till nästa riksdag? Helt p riktigt segdt, alldeles ingen. Väl känna vi alla sh vörda djupt H. M. Kovungens rättvisa; alla ta vi, att icke han vill, att någon enda af hans idersitare skall blifva oförskyldt lidande, långt mine alt tusentirls medborgare med deras familjer ola blifva beröfvade deras näringsiång och störtade olycka. Men om den rådande cpinionsvinden vid sta riksdag skulle tycka, att de nu åsatta tullaffterna äro för höga — och interessen, som för en fördel skola förespegla slikt, komma aldrig att knas — och om herrskande majoriteter då blott i 2:ne Riksstånd samt uti det förstärkta Statsutottet betydligt nedsatte afgilfterna; hvad bjelp och öd hafver väl då den förtryckte industri-idkaren af H. M. Konungens personliga tänkesätt och ädla erta? Grundlagen har ju betsgit Konungen makt t höja tullafgifterna ett enda runstycke utöfver den fra, hvartill Rikets Ständer dem stadgat. Med rar