Aftonbladet – 29 februari 1848, sida 1

Igen skoningslöst uppoffrade. Det är ej individuella ; och personliga, eller så kallade enskilda intressen, jag härvid afser. Ått betrakta fabriksoch slöjdintresset såsom ett enskildt intresse, för det att lenskilae medborgare åt dithörande Yrken egnat sina VU krafter och sin förmögenhet, och dervid fästat hela -Isin existens, sitt väl och sitt ve, vore en grofirring. .Det utgör ett stort, i samhällets väsende och utTveckling nödvändigt ingående, i ordets egentliga bemärkelse allmänt och fosterländskt intresse, hvilket Sveriges regeringar i århundraden under vexTlande statsskick och de mest skiljaktiga styrelsesätt Istädse bemödat sig att fostra och utbilda. Huruvida de för ändamålen valda medlen alltid varit de I klokaste är ej nu tillfälle att undersöka; nog af, Isyftningen har alltd varit gifven, en och densamma. .)Det länge hotande ögonblicket synes imedlertid vara kommet, då förkastelsedomen skall afxunnas öfver Iden af Sveriges konungar och ständer i sekler fullIföljda statskonst, öfver en statskonst, den sådane regenter som Gustaf Wasa, Gustaf Aduvlf den Store, ICarl XI:e och Carl Johan, sådane statsmän som Höp-iken och Liljencrantz, och sådane medborgare som Alströmer och Polhem, endrägtigt hyllat och fallföljt. Den tidpunkten synes definitift nu vara inne, .Idå det skall afgöras om den svenska industrien, som lär ett verk af denna statskonst och af desse odödlige män, skall stå eller falla. Om jag tvekar att instämma uti förkastelsedomen, lärer sådant af nåIgon billig domare öfver mitt handlingssätt icke Ikunnå klandras. Om jag begär fullt giltiga skäl, innan jag sjelf lyfter min hand till omstörtande af en byggnad, som är dyrbar för det fosterländska sinnet genom så många dervid fästade lysande minned och namn, och som varit för samhället och enskilde så rik på välsignelse, så lärer sådant blott T vara naturligt. Jag skulle efter min öfvertygelse förråda min pligt, icke blott såsom representant, lemot dem, hvilkas förtroende gifvit mig en plats Juti detta rum, titan ock den högre och allmännare Ipligten såsom Medborgare och Svensk, om jag lättIsinnigt härtill gåfve min röst. Jag utsäger det öppet, att jag ännu icke förnummit grunder, som rubbat min öfvertygelse, ehuru jag icke är döf för skäl, utan troget ihågkommer, att vi alla äro ålagde det Jbudet:. att pröfva allt och behålla det goda. De skäl, som bestämma min öfvertygelse och förmå mig latt, åtminstone tills vidare och intill dess j:g fått linhemta bättre grunder, icke gifva mitt samtycke till den kongl. propositionen, är jag likväl skyldig att offentligen uttala. Detta anser jag mig skyldig både mig sjelf och mine valmän. Efter måttet afl mina insigter skall jag göra det, ingen kan fordral mera. Likväl måste jag nu inskränka mig att blott ifrån allmännare synpunkter angifva min mening öfver regeringens förslag och dervid anföra detaljer, endast så vida de tjena att som exempel sätta principerna i en klarare dager. Då förslaget återkommer ifrån Bevillningsutskottet, mer ell:r mindre af det höglofl. Utskottet modifieradt, torde rätta tidpunkten vara, l att rikta granskningen på de speciella beståmmel-l: serna. Stadga och säkerbet uti tull-lagstiftningenär industri-idkarens dyrbaraste goda, emedan derförutan lingen trygghet gifves i hans beräkningar och före-! tag. Hvad som bygges i dag varder annars af morgondagen nedslaget, och de klokast uträknade spekulationer till hans egen och det allmännas båtnad slutas dermed, att han själf blifver ruinerad och att hans arbetare bringas till tiggarestafven. Vid! flere efter hvarandra följande riksdagar har industriidkaren i Sverige, under loppet af tvenne tiotal år, varit hotad alltjemt med en mer eller mindre radikal omstörtninz utaf hela den hitintills gällandel: tull-lagstifthingen.: Kongl. Maj:ts nådiga förklaring, kort efter dess: anträde till regeringen, uti proposi-! tionen rörande tull-taxan till Rikets Ständer vidl: sistförflatne riksdag: att förändringar utt tull; lagstiftningen böra så sällan som möjligt ock) icke utan verkligt behof företagasn, väcktel! derföre en allmän glädje ibland fåderneslandets samtliga industriella klasser, ty de hugnande kungsorden t ingåfvo visshet, att de farhågor, af hvilka dessa klas-: ser så länge känt sig oroade, nu ändtligen skullel! vara för framtiden undanröjde. -Med:en verkligt!: sorglig öfverraskning, jag bjuder ej till att nekali denna känsla, som blott alltför många industri-idkare!t dela med mig, har jag derföre nu, knappt 3:ne år!s sedan d nna nådiga förklaring afgafs, sett konun-k gens rådgifvare uti det vidlyftiga statsrådsprotokoll;)o t 4 Vv Ls i som propositionen åtföljer, tillstyrka en nära radikal förändring uti den bestående tull-lagstiftningen. Förgäfves har jag ansträngt hela min eftertanke, för att uppfinna tillfredsställande grunder för ett så hast!gt ombyte i rådslag och system. Sådana grunder måste vara hemtade från någotverkligt behofo. lv på sätt den åberopade nådiga förklaringen år 4844e tillkännagaf. Men hvarken uti rikets inre eliter yttrel2 förhållanden har min ringa forskningsförmåga varit r h d fi i stånd att upptäcka något dylikt behof. I stöd af den, såsom jag nyss anfört, vid sistförflutne riksdagen erhållne nådiga försäkringen om stadga ocb trygghet i lagstiftningen, fickrikets industri i allat grenar efter riksmötet nytt lif och fördubblad kraft, li hvilket äfven bevittnas. af. nya företag, stgande pro-d duktion och ökad fullkomlighet, både inom de egent-t liga fabrikerna samt handtverkeriernaoch husfliten,!t hvilken sistnämnde uti fåderneslandetsslöjdindustri!g a ett så vigtigt rum. Men när hoppet omJ bestånd af den nuvarande lagstiftningen burit såd fördelaktiga frukter, så: borde väl denna omständighet, långt ifrån att gifva något skäl till en redikalln förändring, snarare taia för dess framgena bibehål-lu lande. Att de först nästförflutne sommar i verket t satta nya näringslagarne eller handels-, fabriksoch s handtverksordningarne skulle kräfva en så vidtom-s! fattanda förändring uti tull-lagstiftningen, eller denp nu föreslagna oinskränkta friheten utiinförsel afli utlandets fabriksoch slöjdprodukter, såsom det an-fl föres i den af konungens rådgifvare tillstyrkta skrifle velsen, hvilken till rikets ständer missiverar tull-g: taxförslaget, kan jag omöjligen fatta, och än min-vi dre, att erfarenhelen kunnat gifva ett sådant krafir vid handen, alldenstund befallningen om nedsättning ja af en beredning eller kommittå för tulltaxans o:-D arbetning redan var gifven och kommiiterade i full M verksamhet i och för sitt uppdrag flere veckor förr, lär in de nya näringsförfattningarne med den 4 Julioc innev. år sattes i verkstäliighet. Huru litet verk-sj ligt sammanhang handelsoch näringsfrihet inomh andet ega med en oinskränkt införselsfrihet af ut-lgi andets produkter, har jag ock tyckt mig finna be-låt sannadt deraf, att ett af de länder i Europa, som ilfa många fall står i spetsen för vår verldsdels civilisa-ps ion, nemligen Frankrike, nu t mer än ett haljtbi irhundrade haft en oinskränkt näringsoch han-luj telsfrihet inom landet, utan att dessstore statsmän, oc varibland Napoleon väl torde kunna räknas såsom ve n föresyn, ännu känt behotfcet eller insett nödvän-fur ligheten att bortitaga den tull-lagstiftning, som medldr tt det starkaste skyddssystem omgärdar och tryggar sk Frankrikes konstflit mot Englands öfverlägsenhet utili n mängd industrigrenar. nä Lika litet förmår jag att uti rikets yttre förhålgi anden igenfinna någon skälig anledning eller ettle erkligt behof af den nu så oförmodadt ifrågasattalsa tora förändringen. Väl vet jag, att en fremmande l ut nakt och just den, för hvars. öfverlägsna industri-sk