Aftonbladet – 28 februari 1848, sida 1

RIKSDAGEN. Diskussion hos Ridderskapet och Adeln den 4 sistlidne Januari, i anledning af en af hr R. Cederschiöld väckt motion. (Forts. från Lördagsbl.) Herr J. A. GRIPENSTEDT: Hr Cederschiöld ha afgifvit ett förslag till den allmänna fattigvårdens ordnande, som är af den mest genomgripande beskaffenhet. Den värda motionärens goda afsigter förtjena otvifvelaktigt all möjlig aktning. Deltagandet för den betryckte, bemödandet attlindra ar. modets tunga lidanden, att från den nödställde af värja frestelser till brott, och att äfven åt den olycklige, som fallit, förvara mildhet och mensklighet äro känslor och sträfvanden af en så ädel och ljuf natur, att ingen för dem lärer vilja tillsluts sitt bjerta. Men bemödandet ken vara missräknadt, medlen kunna vara illa valda; och att just detta i förevarande fall är förhållandet, synes mig vara tydligt af det förslag, som blifvit framlagdt — ett förslag, som tyckes smaka alltför Imycket af kammarvisdomens ifver och anspråk, men alltför litet af någon bekantskap med hvad som sker eller kan ske ute i verkligbeten. Ja, jag vågar til och med förklara, att detta förslag, åtminstone för mitt omdöme, visar sig vara af en sådan art — så oriktigt till sina grundsatser, så skadligt till sina följder, så overkställbart i sin tillämpning, så obestämdt i sin uppställning — med ett ord, så väsondtligen och uppenbart felaktigt, att det redan i ig sjelf innebär skäligen stora garantier mot faran utt blifva antaget. Detta omdöme skall måhända förekomma mången alltför strängt, men det utgör ikväl iske mera än min fulla öfyertygelse, och dess oefogenhet vill jag hoppas kunna ådagalägga. Jag har sagt, att förslaget är oriktigt till sina grundsatser. Detta är enligt min tanka förhållandet: 4:0 deruti, att staten anses böra öfvertaga kostvaden för fattigvården. Den rätta grundsatsen torde ara alldeles omvänd. Skyldigheten att sig försörja illhör, enligt naturen och sunda förnuftet, i främta rummet hvarje individ sjelf, så långt som möjigheten medgifver. Dernäst tillkommer denna skyllighet ömsesidigt medlemmarne inom familjen: förIdrarne böra taga vård om sina barn och barnen m sina föräldrar 0. s. Vv. — allt så långt som förnågan räcker. Derefter följer i ordningen husbonlens pligt att draga försorg om sina tjenare och Inderhafvande, och först sedan det visat sig, att beiofvet öfverstiger hvad som billigtvis kan fordras af la dessa enskilda såsom bidreg till de fattigas förörjning och understöd, öfvergår denna förbindelse, likhet med många andra gemensamma åligganden, ill de mindre samhällsenheterna, d. v. s. socknarne. lyttan och nödvändigheten kunna vidars fordra, att issa delar af detta vigtiga bestyr må utsträckas äfen till större kretsar, men i allra sista rummet, ler rättare sagdt aldrig, bör det komma att tillöra staten i sin helhet.