Aftonbladet – 26 februari 1848, sida 2

Hrr Spooner och Bankes talsde häftigt emot, men br Cockburn för den. Nu ansåg Sir Robert Peel, som vid antagandet af de resolutioner hvarpå billen grundats, endast gifvit ett tyst votum för saken, sig böra i bestämda ord yura sin åsigt. Han var ej fullt enig raed lord Joha Russell derom, att religion och politik icke hde någonting gemensamt; han trodde deremot alt den förra hade mäktigt inflytande på den sednare; men just derföre trodde han, att judarne icke borde uteslutss från politiska räst:gheter, ty sjelfva religionen förbjuder att göra religionsskilnaderna tll motiv för politiska streff. Judens sociala ställning gafinga skäl att utestänga honom från lagstiftningen, ty edens form kunde icke komma i betraktande, då den endast hade till ändamål att tillförsäkra om parlamentsledamöternas trohet såsom undersåter. Angående de föregifna farorna för christendomen delade hr Peel hr Hor:mans tankar; anstg billen i alla delar motsvarande christna religionens anda och läror, och att man ej hade skil att vägra den bifall. Sedan lord Dud!ey Swart kestridt ett gjordt påstående, alt Rothshild betalt underskrifter på petitionerna för judarne, skedde omiösnivgen. Parlomentet hace fått sig förelagd en brefvexling mellen !ord Pa!merston och furst Metternich angående italienska :ffärerpa, som utvisar att engelska kabinettet icke är sinnadt medgifva någon kränkning af italienska staternes sjelfständighet. Den består af 4 noter. I en not af den 2 Aug. 4847 ifrån fursten till greve Dietrichsten, österrikisk gesandt i London, uppdrages denne att begära engelska regeringens yttrende angående Österrikes åsigter om rörelserna i medlersta Italien. Deri söges, att Italien blott är en geografisk benämning; att det bestod af suveräna, från hvarandra oberoende stater; ceh att Kejsaren är sinrad att respektera deras botade territoriella rättigheter. I en arnan af samma dag, säges att hofven i Paris, Berlin och S:t Petersburg äfven fått del ef den förstnämnda noten; att Kejsaren icke gör anspråk på ett vara en italiensk makt; han nöjer sig med alt vara sitt eget rikes öfverhufvud. Hen vill inga vidare besittningar än dem ban eger, men dem ämnar han skydda. Tredje noten är från lord Palmerston till lord. Ponsonby, säindebud i Wien, och af den 42 Aug, hvari yttras: att Wienerfördraget måste gälla såsom rättesnöre för så väl de italienske, som öfriga europeiska förhållandena; att all fruktan för territorial-förändringar synes obefogad, men att Italiens stater hade full rätt att genomföra de reformer i fin inre förvaltning, som de funno för godt; vidare uttalas det hopp, att Osterrike skulle understödja och uppmuntra vederbörande suveräner i sådana hälsosamma reformer, och hänvisas till det missnöje, bvartill sakernas skick, synnerligen i Rom och Neapel, gifvit grundad anledning. Slutligen säges, att ingen kännedom finnes, om planer till en italiensk federativ-republik, hvilka dessutom anses outförbara. Den fjerde noten, som är Palmerstons svar på den österrikiska förfrågan, och daterad den 41 Sept., innehåller en förnyelse af förklaringen angående hvarje lands rättigbet att inom sig utföra nödiga reformer, och att ingen annan regering bade rätt förbjuda utöfningen af en sådan attribution till den oberoende suveräniteten. Engelska regeringen hoppas, att den österrikiska skall biträda denna åsigt och ej taga något steg i annan syftning, och att hvarken i afseende på Sardinien eller Rom OÖsterrike kan umgås med planer, att låta inre lagstiftningsförändringar eller förvaltuings-förbättringar tjena till skäl för angrepp på dessa stater eller deras rätt. Engelska regeringen skulle icke kunna med likgiitighet åse något sådant. Den är förbunden med Saiardinien sedan ling tid tillbaka, och romerska statens intensitet måste betraktas såsom en väsendtlig beståndsdel af italienska halföns sjelfständighet; hvarje angrepp på den, måste medföra de allvarligaste och vigtigaste följder. Ett. sändebud från påfren, monsignore Bendini, var ankommet tili London, och hade redan haft underhandling med lord Palmerston. TYSKLAND. U:i Wien hade spridt sig hugnesamma rykten att ministeren vore betänkt på stora koncessioner. Huruvida dessa rykten äga grund eller ej, torde snart visa sig; det vissa är dock, att äfven Österrike bö.jar visa så betydelsefulla tidens tecken, att man icke blott har fullt skäl att tro på dessa rykten, utan äfven anser deras snara förverkligande alldeles oundgängligt. Skulle detta inträffa, så gifves blott en tanke derom, att i denna händelse ett gränslöst jubel skulle genljuda icke blott i kej-arstaden, utan i hela österrikiska monarkien. Ryska statsrådet v. Foates hade anländt till Wien uli en högst vigtig beskickning. Man trodde att de Italienska och Schweiziska förbållanderna utgjorde förem:let för rycka kejsareps depescher till Metternichska kabinettet. Den 43 dennes på eftermiddagen hade uti Berlin inträffat en kabinettskurir från London, hvilken skulle med ilbud afgå till Wien, dit ban äfven afgick samma afton på jernvägen. Han med:örde en depesch från lord Palmerston till furst Metternich, af innehill, att England skall anse hvarje inblandning af Österrike i NEN SET STOP BOTT CSM IT ETEN PRESENS NRK