Aftonbladet – 26 februari 1848, sida 2

Mitt hjerta slog nästan hörbar!; jag hade aldrig varit ensam med Clothilda för; mitt hufvud brann och tusen förslager korsades; deriaom hur j:g möjligtvis skulle kunna begagna denna lyckliga tillfällighet, för att på något sätt närma mig henne, som jeg tillbad. Jag vet icke huru länge jag suttit i dessa orediga och feberaktiga öfverläggningar då — jg svindlade, jag visste ej om jag var vaken, — hon nämnde mitt namn, men så sakta som en ande skulle hviskat det i mitt öra, och öfver den hand jag böll på kanten af pianot, lades en annan, så varm och mjuk, att jag helt och bållet förlorade den smula besinning jag ägde i behill; men det miskundsamma ödet kommer mnästar alltid framstickandes med något fatalt afbrott, just när lyckan tycks vi!ja flyga oss i famnen; och blygsamma och tafat:a älskare äro i synnerhet utsatta för dylika för-rgelseklippor ialla möjliga gestalter. Jag har nästan aldrig hört exempel på att de fått vara i frel; och denne gång uppenbarade det s:g icke i en, utan fyra serskilda formationer, ty efter några hårda stampninger cch skrapningar på mattin i förstugan, slogs dörren upp och öfversten, öfverstinn.n och tant Ebba kommo in, företrädde at en betjent med ljus. Skenet som föll på Clothilda visade mig henne, till min icke ringa förvåning, med hufvudet lutadt bakut mot stolsryggen, balföppnade lippar och händerna instuckna i fickorna af sitt Jilla förkläde, djupt insomnad: Vid åsynen af mig, som säkert hade en utomordentligt dum cch förbluffad uppsyn, antog öfverstens förut bistra ansigte en min, som om han bitit i ett vildipple, och temligen vresigt frågade hån: Sister herr Fredb:rg hör och sofver i mörkret?. — i sällskap med Clothilda ? tillade han då den yrvakna fl:ckan reste sig upp, gnuggide sig i ögonen och sade skrattande: Det är då mörkvärdigt att jag alltid sjuager mig sjelf till sömns; och herr Fredberg också tror jag, fortsatte .hon i det: hon rigtade blicken få mig med ett så lättsinnigt och spefullt löje, att min förlågenhet ökades, men märk