Aftonbladet – 26 februari 1848, sida 2

nöden, ehuru jemnförelsevis få de varlt, som deraf kunnat sysselsättas, så har någon anvisning till arbete i öfrigt ej kunnat lemnas vid den omnämnde byrån, som icke ens bålles ständigt öppen. Resultatet häraf är, att det flnnes nästan allsingen bjelp t. ex. för hustrur med flere barn, hvilka midt i vintern ligga sjuka, utan tillgång till föda och ved. De kunna ej vända sig till annat än församlingarnes fattigvård. Församlingen ömmar visserligen för dem och söker att gifva dem något; men jag känner speciellt, att beloppet af hvad en församling kunnat lemna sådana olyckliga, vid flera tillfällen har inskränkt sig till en portion fattigsoppa om dagen (och jag lemnar derhän huru mycken kraft ligger i denna fattigsoppa) samt dertill en kappe potates och ett halft mått ved för hela vintern. Hvilken mensklig möjlighet gifves det väl, att en bustru med 3 till 4 barn skola kunna föda sig härpå! — Följden häraf är ock, att den enskilda barmhertigheten påkallas af de fattige, och tiggeriet uppstår, denna beklagliga utvext på samhället, så förderflig för moraliteten, emedan den sätter den tiggande i en förnedrande och slafvisk ställning till sina medmenpnniskor, och alstrar benägenhet för sysslolöshet samt lögn och fylleri, som sedan lätt draga alla andra laster med sig i sällskap. Då uppstår dessutom det förhållande, att den som är gifmild verkligen löper fara att, såsom jag för en stund sedan sade, blifva uppäten, under det att den hårde, som ingenting vill gifva, kan undandraga sig och gå fri. Detta kan dock ej vara det rätta. Den rike bör betala, hvar och en i proportion af sin förmögenhet, så att det ej beror af slumpen, eller hvad man kan kalla, ett frivillighetssystem, att lemna sådana bidrag eller icke. Jag sade i början af detta anförande, att jag ej ämnade stödja min mening på några fraser och deklamationer; men jag kan dock ej undgått att i förbigående anmärka, att det ifrågavarande ämnet bör ega hela vårt deltagande, ej allenast från nyttans synpunkt sedt, utan äfven ur religionens. Och eftersinnar man rätt religionens första bud i afseende på förhållandet till medmenniskor: att jag skall älska min nästa såsom mig sjelf, så måste man ovilkorligt inse, att man kan göra mycket för hela denna angelägenhets ordnande och oändligt mycket mer, än hvad hittills är gjordt, utan att ändå hafva uppfyllt mer än en obetydlig del af detta religionsbud. Men allt sådant kan, enligt min öfvertygelse, icke ske med något tillfrdsställande resultat, utan att man gör hela denna fråga till, på visst sätt, en allmän samhällsargelägenhet, d. v. s. om man icke gör den till en statsangelägenhet med en permanent öfverstyrelse (hvilket är ett stadium at frågan, dit jag för min del tror att vi en gång nödgås komma). Ehuru opinionen önnpu ej är mogen för detta, så bör man åtminstone göra fattigvården till en angelägenhet för större distrikter, och egna en långt allvarligare omsorg deråt, än hittills; ty på annat sätt är det omöjligt att motarbeta den hydra af likgiltighet och egoism, som är så benägen att trycka ned den fattige. Och egoismen kommer alltid att i samhället utöfva sitt tyranni, så framt ej samhället utöfvar eller motsvarar sitt ändamål, att utgöra ett skydd för den svagare mot den starkare. Zl (Farta föliar Y