Aftonbladet – 26 februari 1848, sida 2

Som hon mycket tycktes älska sin bror, blef lilla Calle äfven mig kär; och de få gånger jag baft mod att tilltala eller närma mig henne, var det alltid han, som gifvit anledning dertill. Och likväl — var det e. irring, en inbillning! men jsg tyckte mig ibland se, att hennes ögon följde mig med intresse, och en gång till och med rodnade hon ju, när jag helt oförmodadt inträdde. Detta gal mig mycket att fundera på; min inbillning tog jittesteg och jag byggde skyhöga luftslott på denna grund af snömos. En afton, då jag gick ned från mitt rum, i hopp att .å se en skymt af Clothilda, som hela dagen varit osynlig, liksom de andra fruntimmeroa — hon visade sig sällan utan tant Ebba eller sin mor, och dessa höllos i dag säkert af något utomordentligt hushållgöromål, det kunde jag se på hushållerskans, mamsell Beatas, mer än vanligt tvära och afskräckande uppsyn och pigornas skrämda och förtappade fysionomier — hörde jag redan i förstugan, att hon sjöng vid pianot. Jeg hade aldrig törut hört Cothilda sjunga och det var naturligt, att jag skulle taga för afgjord:, det de himmelska härskarornas musik låtit som en lergök i jemförels2 med denna sång, och för att nu få pjuta deraf, smög jag mig så tyst som möjl!igt in och satte mig bredvid pianot. Clotbilda lät cckså icke störa sig, hon tycktes ej ens bafva märkt mig cch fortfor att sjunga, men allt mer och mer lågt och drömmande; slutligen upphörde hon alldeles och anslog endast s:kta några akorder, äfven dessa tystnade och hon lutade hufvudet i ena handen, medan den andra ännu hvilade orörlig på tangenterna. I rummet faons ingen mer än vi och lilla Calle, som med hundarna bredvid sig på golfvet i skenet från spiseln var mycket ifrigt sysselsatt att tälja en båt af bark. Äfven han gick nu sin väg, sedan den nedbrunna brasan icke längre lyste honom. Det var nästan mörkt, endzst en uppflammande gnista bland de fälnade kolen upplyste då ceh då med sitt bjerta och flygtiga sken någon del af det sora gammalmodiga rummet.