Aftonbladet – 25 februari 1848, sida 3

de hon med en ledighet och styrka, som skulle hedrat madame Stella, kastat sig i sadeln, och försvann genom en öppning i buskarne, som vi icke varseblifvit. Min första och oviltorliga rörelse var att skynda efter, för att se hvart hon tagit vägen; ty i detsamma hon så hsstigt och tyst försvann, förekom mig alltsammans som ett gyckel af min inbillning — men jag såg endast en smal; grön skogsväg, som slutade vid några upphuggna vedstaplar, och ehuru jag spejade öfverallt, var skogen så tät och marken så ojemn, att jag icke begrep hur hon kunnat aflägsna sig så hastigt. Det återstod mig endast, att med oförrättadt ärende återvända till min reskamrat, som mötte mig med utropet: Hur i herrans nsmn kunde du vara så förbannadt drumlig och falla rakt på näsan, som en skolpojke.n xOch hur kan du vara nog litet delikat, att förebrå mig en olycka, som jag alls icke rådde för cch hvilken var så mycket förargligare, som jag nu kan förstå, att det just var hon, hvilken låg och skrattade åt roin första otur på landsvägen, att komma rusandes ur den fördömda rapphönan — svarade jag, halft skrattande och halft förtretad. Duskapet var imedlertid afgjordt, utan att jag ens kände min nya väns namn; — men stora och oförmodade händelser föda stora och bastiga beslut. (Forts. följer.) JA. d ( — ErTt PeEKorAL. En länsmans rapport om ett begånget sjellmord: Kl. 6 på morgonen skall den döde hafva stigit upp och sedan han säges hafva fruktat Gud gått ut på ängen att se om sitt, hvar ifrån han gick hem i skåpet och tog en sup hvaruppå han gick linea rekte i en bugt och skar sig 1 venstra hörnet af stugan. :