Aftonbladet – 25 februari 1848, sida 3

Du är verkligen bra olydig, Azor, sade hon! ännu skrattande; Sally är mycket klokare än du, och vände sig dervid mot en smärt, svartbrun häst, som stod bakom henne och länge; genom skrapningar i mossan gifvit sin otålighet tillkänna, och pu sträckte ned sitt bufvud öfver hennes 2xel och strök sin vackra bals mot hennes arm, kring hvilken tyglarne voro lindade. Hon lutade sig bakåt och sträckte ut sig i gräset med detta naturliga och fullkomligt okonstlade behag, på hvars makt damerna aldrig tro, och derför så sorgfälligt akta sig för, när någon ser dem, och blottade dervid, undan klädningens veck, den vackraste Lilla fot i en snörad halfstöfvel. Hennes hufvud sjönk ned mot armen; de klara, mörkblå ögonen halfslötos, och hela hennes ansigte antog ett drömmande och sorglöst uttryck, som syntes mig förtjusande. Men Sally delade inte sin matmoders kontemplationers lugp, utan ryckte otåligt på tyglarne och stampade i marken. I detsamma hade jag, fördjupad i betraktande af scenen framför mig, råkat klifva på en kullrig sten, hvars våta mossa halkade af och jag föll bandlöst framstupa genom buskarne, som skilde oss från gruppen derinom; min kamrat fattade mig i rocken, men utan att kunna hindra mitt fall, gjorde han det endast ännu! mera löjligt. Den unga flick:n sprang upp, bleknande af förskräckelse; hunden rusade, skällande af alla krafter, mot stället der jag låg, fullkomligt utan all grace, helt och hå-let förbryllad, med mös: san på ena örat och den örmkligaste uppsyn i verlden. Min följeslagare gjorde sig just färdig att klifva öfver mig för att komma fram och förklara vår närvaro, samt ursäkta den skrämsel vi förorsakat;åmen innan han hunnit framSöra ett ord eller jag hunnit resa mig upp, ha-!