Aftonbladet – 25 februari 1848, sida 2

svarade derföre med det första som föll mig in, nemligen att be om litet vatten: J kan ta er i ämbaret! var det föga artiga svaret. s . om Men, som jag alldeles icke såg till något att dricka med, och fann det mindre beqvämt att nyttja den hedersmannen Diogenes method, såg jag mig i stället omkring i rummet, för att upptäcka hvem det var jag hade att tacka för den vänliga inbjudningen, och som gick så der rakt på saken med sina frågor. Jag hade nu hunnit vänja mig vid det mörker, som rådde i stugan, och fann att det var en qvinna, som höll mellan sina knän det borstiga och rödbåriga hufvudet af en karl, som låg utsträckt framför henne på golfvet och hvars dofva snarkningar min inbillning, så beredvillig att skapa knalleffekter, ville, då jag såg qvinnan beväpnad med en stor knif, göra minst till dödsrosslingar. . Imedlertid, som hon nu återtagit den sysselsättning mitt inträde afbrutit, måste jag lemna deita ech erkänna, att eburu hon visserligen visade dräpande afsigter, dessa likväl angingo andra offer. För att ge något skäl till mitt dröjsmål, frågade jag hvilken väg som förde till illa Aby gästgilvaregård. Gå te vänster när j kommer ut, för går j te höger, så kommer j te Rödmåsen och Getån, svarade hon, synbarligen förargad: att bli disiraberad i sid angenäma sysselsättning. Jag vände mig.om för att gå, då, i det jag drog upp min näsduk plånboken följde med och hela min reskssse, som visst icke var särdeles stor, föll ur. Når j2g reste mig, sedan jag hop samlst mina pengar, hade qvinnan stigit upp och hennes ögon tycktes mig lysa af. en helt egen eld. Äfven mannen hade vaknat och betraktade mig, men tillslöt hastigt ögonen igen då de mötte mina.