Aftonbladet – 25 februari 1848, sida 2

SORT UTSKOTTSBETANEANDEN. Lag-Utskottets Betänkande (M 20) i anledning af Kongl. Maj:ts nåd. proposition med förslag till Förordning angående Handelsboks vitsord. SN Sedan Rikets sednast församlade Ständer, för befordran af ordning och säkerhet i handel och köpenskap, beslutat dels att, genom ett tillägg till 2 2 mom. af kongl. förordn. den 28 Juni 1798, gifva kraft åt den i samma moment meddelade föreskrift i afseende på försäljning af varor partivis med betalningsanstånd, dels ock att, med upphäfvande af 17 k. 2 rätteg.balken samt kongl. förklaringen d. 45 Okt. 1810, utfärda en författning, innefattande förändrade bestämmelser om den bevisning, som tillkommer handlandes och varuförädlares böcker, men Kongl. Maj:t, på grund af anmärkta brister uti Stän-dernas i nyssberörde hänseende uppgjorda förslag, funnit sig ej kunna desamma i nåder antaga; så och då Kongl. Maj:t likväl insett angelägenheten att i förenämnde syftning söka förbättra kreditlagstiftningen, har K. M. för sådant ändamål, uti en vid innevarande riksdag afiåten proposition, i nåder framställt ett så lydande förslag till författning i ämnet: Med upphäfvande af 2 i 47 kap. rättegångsbalken och förklaringen häröfver den 145 Okt. 1840 samt 2 förordningen angående vissa omständigheter i lagsökningsoch utmätningsmål den 28 Juni 41798, stadgas som följer: S 4. Beropar sig handlande å sin handelsbok att dermed styrka fordran för borgade varor: finnes den bok ordentligen förd och gitter ej vederparten visa fel deri eller sådana omständigheter, som boken eller personen misstänkta göra, men nekar ändå till krafvet: då ege boken det vitsord, att han, som sökes, skall vara skyldig mad ed sig fria, der han ej heldre vill öfverlåta åt handlanden eller den, som boken fört, att fordringens riktighet edeligen sanna eller ock rätten, i anseende till serskilda orsaker; finner skäl att edgången åt handlanden eller bokföraren uppdraga. S 2. Handelsbok hafve ej det vitsord, hvarom i S 4 sagdt är, derest icke, inom utgången af nästa år efter det, hvarunder utborgningen skett, handlanden bevisligen tillställt gäldenär ordentlig räkning å de borgade varorne eller ock honom derföre hos rätten eller Kon. befallningshafvande sökt. S 3. År räkning köparen tillställd, såsom i 2 sägs, och har icke, inom sex månader derefter, köparen, antingen enligt skriftligt intyg af trovärdige män eller handlandens eget erkännande, tillsagt honom, att räkningen ej godkännes eller ock den hos rätten, hvarunder köparen sitt hemvist hafver, genom rättegång klandrat; vare då räkningen lika utmätningsgild, som förfallet skuldebref. Har räkningen blifvit genom köparens påskrift godkänd, vare lag samma. S 4. Ar emellan handlande och: den, till hvilken han varor utborgat, motbok upprättad, och har köparen icke, inom sex månader sedan han, efter sista utborgningen, motboken emottog, klandrat densamma på något af de sätt, hvarom i 3 sagdt är; då gälle den bok emot honom såsom fullt bevis i allt, hvari han ej kan visa fel. Har köparen vanvårdat motbok, så att den förkommit, eller kan handlanden i motboken visa fel, som härrör af köparens åtgärd eller vållande; då ege handlanden eller den hans handelsbok hållit, att handelsboken med ed styrka. g 5. Hvad för handlande efter föregående SS gällande är, skall jemväl lämpas till den, som drifver bergsbruk, fabrik, verkstad eller annan till beredande eller förädling af råa ämnen gjord inrättning. S 6. Denna författning träder i verksamhet den 4 Juli 1849. Denna nådiga proposition hafva samtlige Riksstånden öfverlemnat till Lagutskottet, som derjemte erhållit del af ej allenast de i statsrådet och högsta domstolen i ämnet hållna protokoll, än äfven de anmärkningar, som i anledning af den nåd. propositionen blifvit inom vällofl. Borgareståndet framställde. Utskottet yttrar, att om det är ett lagstiftningens mål att befordra säkerhet och trygghet i alla samhällsförhållanden; — om enhet i grundsatser utgör ett väsendtligt vilkor för uppnående af detta mål; — och om afvikelser derifrån endast kunna rättfärdigas af den allmänna nytta, som tilläfventyrs dymedelst kan beredas; så lärer nu gällande lagstiftning, i hvad den angår sättet för bevisning af handlandes och varutillverkares fordringar för utborgade varor, näppeligen kunna ur någon synpunkt försvaras. Utskottet visar huru stridande den är emot öfrige bestämmelser i lagen, angående edgång; huru den gynnar missbruk, huru den befordrar utbergningssystemet. Utskottet visar att olägenheterna varit insedda, att man sökt afbjelpa dem genom 4798 års förordning, men att den ej uppfyllt ändamålet, och att det onda miste ngripas i sin grund, hvilket likväl ej får sträckas derhäön, att bok skulle förlora all bevisningsrätt. Då handeln hvilar på förtroende och till dess natur höra raskhet och enkelhet i former för aftak och köpslut, måste första beviset. derom nödvändigtvis komma att innefattas i säljarens bokföring. Vådan af och det principvidriga i lagstiftningen ligger ej eller häruti, utan i den, handlande och varutillverkare förbehållna, ovilkorliga rättighet att genom ed sjelfva fylla bristen i bevisningen. Det var ock med erkännande häraf som sednaste ständer ansågo denna rättighet böra upphöra, samt att det i stället borde vara en uppgifven gäldenärs både rätt och skyldighet att då han nekar tillskuld, hvarom bandelsbok åberopas, fria sig med ed, derest han ej hellre vill fyllnadsed åt den fordrande uppdraga; — och det är denna ständernas åsigt, — A2-7222000———— VERVA —