Aftonbladet – 25 februari 1848, sida 1

min hatt och gick min väg, oändligen stolt öfver mig sjelf. Kanhånda tänker ni nu, mitt herrskap, på abeln om räfven och rönnbären, men i det allet säger jag endast, att det vore högst orättvist af er. Annu i trappan hörde jag L:s röst mel de skedande orden: de som antagas, skola bli älladen, och straxt derefter ramlet bakom mig f den borttågande uppvaktningen. Hvad en itskottssekreterare ändå är för en vigtig persoage, tänkte jag, och upprepade med resignaion för mig sjelf: andrå må högt braska, jag vill gå och fnäskam. 7 Hömkommen kästare jag mig på soffan och yegrundade mitt öde; jag tänkte hit och dit, ch Vanligen går det så, att den ena obehagliga anken gör den andra sällskap, och i ens hjerna samlas till slut ett helt kotteri med de allra örergligaste föreStällningar, som svänga om ch grimasera värre än andarna i Trollflöjten. Värst grasserade ändå i mitt minne ett tidigare nissöde, som af alla jag varit utsatt för, ändå var det minst smickrande för min fåfänga, och ust derföre var väl minnet deraf så efterhänget. Tusen gånger jagade jag bort det, men senast stod det der igen, framhållande än den na, än den andra detaljen deraf. Slutligen blef nitt tålamod slut; jag sprang upp, tog i barGen exa gammal förrostad stålpenna, som länge tått och skyldrat i en Cigarrhögare med blyvage!, fattade några gamla rättegångsbandlingar, om lågo öfver.t på bordet, och kastade dem nunder detssmm2, och mig framför rel bok med rent pappe t arne en extraordinaris har att svänga sig med, ch ämsar nu för evigt besvärja detta förtretiga minne, derigenom att jag berättar er detamma helt och hållet. Och sannerligen tror 1g icke, alt jag derigenom blir den förste, som