Aftonbladet – 24 februari 1848, sida 1

RRRRRRRREEE— Sir John: Han förlåter dig deremot inte... tvertom! Halifax: Jag förstår, han vet att det är jag som dödat lord Dudley! Sir John: Jag har inte sagt honom det, ty jag hoppades alt ändå kunna rädda dig, så mycket intresserar jag mig för dig, min stackars vän. Halifax: Ja, jag förstår... det ges ännu ett medel att rädda mig. Sir John: Kungen sa till mig: Sir John Dumbar, jag måste ha reda på Dudleys mördare. Halifax: Kors, till hvad kan han väl vilja använda honom... Sir John: Ja, emedlertid har han fått det der iafallet, den gode, den förträffiige kungen... ja... sade han... Sir John Dumbar, det är er jag uppdrar att efterspana honom... och kan niinte upptäcka bonom, så visa er aldrig iner för mina Öögon... Nu förstår du väl, att jag älskar kungen alltför högt, att jag är alltför god undersåte, att för alltid vilja beröfva mig åsynen af hans maje stätiska ansigte... Då jag reste, sade jag derför, alt jag trodde mig veta hvar mördaren uppehöll sig, och att jag hoppades snart kunna återkomma med bonom. Nu inser du din ställning... ty du är inte utan förstånd. Halifax: Ni är alltför god, nådig herre! Sir John: En man med fintlighet... Halifax: Åh, ni smickrar mig. Sir John: Således får du också dra dig ur det här spelet så godt du kan. Halifax: Jag kan omöjligt hitta på någon utväg till räddning, åtminstone, så vida ni, mylord, inte vill bistå mig. Si John: Vänta... (ropar) iSergeant! Sergeanten (kommer in): Nådig herre! Sir John: Ni ser den här herrn? Sergeanten: Fullkomligt. Sir John: Om han söker att undkomma genom dörren, genom fönstret, eller på hvad sätt som heldst söker att fly, så gif eld på ibonom!... Ni ansvarar mig med ert hufvud för honom. Sergeanten: Ja, nådig herre. (Går-) . Sir John: Det är allt hvad jag kan göra för dig. Halifax: Tusen tack, nådig herre; ni är alltid lika god.