Aftonbladet – 22 februari 1848, sida 2

danten, hvilken denne dock afböjde, och bombardemanget fortfor, väl icke så farligt, men förskräckigt för invånarne derföre, att det fortsattes hela natten. En stor utvandring företogs nu, såväl till lands som sjös. Franska och sardinska konsulerna utverkade hos ståthållaren tjugufyra timmars vapenhvila, på det att utländningar, och hvem annars som ville, skulle kunna rädda sig. Kommendanten å Castelamare, öfverste Gross, yttrade till en af sina vänner och landsmän, att hvad han gjort var långt mindre än han hbaft uppdrag att göra. Hans order lydde, att han byar femte minut skulle kasta en bomb i staden, och i början kestade han blott en hvar fjerdedels timme. Banken vari sydnerhet anbefalld åt hans värn; när denna anstalt lopp fara att falla i folkets händer, nödgades han tillgripa de honom till buds stående medel för att afskrämma befolkningen och landtmännen, samt leda deras uppmärksamhet åt andra håll. Sannolikt hade också ingen ibland folket tänkt på bankens skatter, om man icke derifrån aldraförst hade skjutit på folket, och det obeväpnade folket. Imedlertid hafva småningom samtliga stadsdelarna fallit i de upproriskes händer, med undantag endast af Castelamare, bankens gårdar och det kosgl. slottet. Den 47 om aftonen lät kommendanten på Castelamare, medelst en brandrakett, antända Santa Rosalias assistans, en af stadens praktbyggnader; härigenom tillfogade han stadens och nejdens befolkning, och isynnerhet den fattigare follklassen, ett smärtsamt slag. Förlusten vågar ingen uppskatta, och man kan det ej heller, emedan alla böckerna uppbrunno, jemte huset. För att gifva ett begrepp derom må jag likväl nämna, att då den Palermitanska assistansens ränta var ganska låg, så har den fattigare klassen der brukat insätta sina vinterkläder för att anskaffa sig sommarkläder, och tvärtom; att der lågo pantef för några få skiljemynts värde, så väl som för hundratals dukaters; att man brukade, under oroliga tider, der insätta lösören af guld och siifver till ofantliga värden, men för obetydliga lån, för att sålunda bringa dem i säkerhet; emedan det hade blifvit ett slags häfd att hvarken styrelser eller pöbelmassor någonsin våldförde denna välgö-. renhetsanstalt. Allt detta blef nu, på en enda gång och genom ett enda skott, lågornas rof. Antingen det var för att afböja flera händelser af samma slag, eller af medlidande öfver folkets belägenhet och fruktan att reta det ännu mer, så att sjelfva banken eller dess palats och skattkammare — de här så kallade. finanserna — slutligen kunde falla i dess händer, eller kanhända verkligen i uppgifvet ändamål; — nog af: den kungliga ståthållaren skref en biljett till den så kallade Pretorn el!er ordföranden i Palermos municipala senat, och inbjöd honom till ett samtal, för att, som han sade, förekomma vidare blodsutgjutelsen. Palermos pretor svarade med värdighet; äfven han är en betydande man; ty alltsedan spanska väldet bekommer innehafvaren af hans plats med sjelfva embetet äfven rangen af spansk grand af första klassen jernte gyldne skinns-orden; och — hvad som kanske är lika mycket — han blir äfven förvaltare af Palermos budget, hvars belopp väl endast få känna, men hvars årliga inkomst man vet att uppskatta till en half million onze (2,978,000 rdr sv. bko). Hvilka underhandlingar, som möjligen ägt rum emellan dessa begge högsta representanter af konungamakten och folkmakten, — fiendtligbeterna i staden gingo ändå sin gång obehindradt. Stora hopsr landtfolk tillströmmade ständigt för att hjelpa stadsboerna, nästan alla mer eller mindre väpnade; de, som saknade vapen, bådo skrikande derom. För sicilianska bonden är förvärfvandet af ett godt skjutgevär en vigtig händelse, hvaraf minnet fortlefver hela slägtleder ibland hans fränder; och här mångdubblades sådana händelser, derigenom att en Engelsman, som med sin pleasureyacht låg i hsmnen på besök, skänkte bort ett ymnigt förråd af gevär och krut med öppna händer. — På bröd har alltsedan första dagen icke varit brist, ej heller på de oumbärliga makaronerna; till och med kött har fusnits i öfverflöd, fastän emot dubbla priser. Jag bifogar en mängd offentliga akter, samt främmande konsulers protester, m. m.; allt oöfversatt. Jag nödgas tillstå, att jag lärt känna Sicilianerna från en ny sida — jag känner mig tvungen att säga, att hvad jag sett i Palermo, och sett med mina egna ögon, öfverträffar allt hvad som händt i Paris, Bräössel och Antwerpen. Här förmärkte jag ingenstädes den oordning, det folkraseri mot tropparne, som i Paris yttrade sig emot de besegrade. Här blefvo de som grepos, ja till och med de öfverallt och dödligt hatade sbirri (polisbejenterna) förda oskadade i fängelse; de soldater, som så ville, upptogos i de kämpandes leder; andra bevakades och förplägades. De kungliga tropparne hafva deremot icke sällan öfverskridit stridens nödvärn; de bafva mördat vapenlösa munkar, eller drifvit dem ur sina kloster och plundrat kyrkor; ur borgerskapets sjukhus, helt nära palatset, vräkte de ut alla konvalescenterna. Sjelf har jag icke råkat ut för minsta missöde från den oordnade, vilda och ofta hungriga folksvärmen, fastän jag befann mig midt uti den, alldeles obeväpnad, flera timmar åt gången. Den tidigt förkunnade nyheten om plundring af en postvagn, som kom från öns inre med kronomedel, har alltsedan förblifvit tätt beslöjad; allt hvad man vet med visshet, är att postvagnen försvann och har sedan icke blifvit synlig. De män, hvilka för närvarande stå i spetsen för rörelsen, äro: Förre amiralen Don Ruggiero Settimo; markisen Spedalotto, Palermos Pretor; Francesco Trigonade, principe di Sant Efia; Antonio dOndesReggio; Francesco Anca; Giovanni Villa Riso; Pielro barone Riso; principe Scordia de principi di Trabbia; conte Sommatlino; duca di Serradifalco; principe di Pantellaria; duca di Monteleone e Terranova; duca di Gualtiere; marchese Rudini; principe San Cataldo; marchese di Torrearsa; barone Casimire Pisani, o. s. vn FÖRENTA STATERNA. I representanternas hus har en vigtig omröstning skett. Ett amendement af br Åshman, innehållande den förklaring, att kriget med Mezxiko blifvit af Förenta Staternas president onödigtvis och olagligt börjat, blef antaget med 83 röster mot 84. I senaten är likväl öfvervigtea så stor, i dennuna fråga, att ingen följd af beslutet kan motses. Kriget ären vånDg börist och måste på ett ärofullt sätt slu