Aftonbladet – 22 februari 1848, sida 2

är ju din onkel, vet jag... således säger du, min vänD.... Arthur: Den ton, med hvilken ni säger detta, min onkel, uppmuntrar mig.... Jag ska således bekänna allt för er.... Jag är kär...Sir John: Aha! ni är förälskad? Arlhur: Ja, jag är kär som en galning. Sir John: Mycket bra! mycket bra! Arthur: Huru! är det mycket bra... nisäger.... Sir John: Jag säger att det inte är något ondt det. Arthur: Men då ni får veta, min onkel.... Sir John: Hvad? Arthur: Att den qvinna jag älskar.... Sir John: Nå? Arthur: Att hennes börd.... Sir John: Ar lysande? . Arthur: Nej, tvertom, min onkel, låg, mycket låg. Ett ögonblick trodde hon att hon skulle komma in i en förnäm familj, men... Sir John: Nå? Arthur: Men nu är allt hopp förloradt. Sir John: Ah bah, en mesallians , .. det blir bara en fläck på vår vapensköld. : Arthur: Huru, min onkel, ni fördömmer mig inte... sm Sir John: Och den unga flickan är rik, förmodar jag? Arthur: Nej fattig, min onkel. s Sir J hn: Så mycket bättre!..Ah, så att hon är af låg härkomst och fattig! Således kan intet i verldens ögon försona den dumhet du begår. Det är bra, min gosse; ge mig din hand. Arthur: Ack, hur ädelmodigt... jag var långt ifrån att boppas så mycket öfverseende. Sir John: Och du har väl gifvit henne äktenskapslöfte, gifvit henne ditt hedersord derpå-:-.kanska cezså gifvit henne skriftligt derpå.-. inte sannt? . Arthur: Jag har gjort ännu mer, min onkel; jag här redan gift mig med henne. Sir John: Har du det? Arthur: Ja, utan ert tillstånd. Sir -Således är hon nu -? thur: Hon är nu min . Sir John: Det var förträffligt! Och nu mera kan det inte ändras, kan jag väl tro?