Aftonbladet – 22 februari 1848, sida 1

men afslog skrifvelsen. Re RKA AE BTOCEHOBIA, De i natt och i dag på f. m. hitkomna poster, medförde tidningsr från Hamburg af den 44, Paris och London den 40 dennes. SPANIEN. Det ministeriella bladet Heraldo, berättar såsom alldeles afgjordt att hertiginnen af Montpensier och hertigen, med Ludvig Philips tillstånd, komma att i Maj månad resa till Madrid, för att vistas en tid i Spainien. Espartero hade afrest, åtföljd af Gurrea och Murriera. Moderados skola vara obeiåna med Narvaez. FRANKRIKE. Justitie ministern Hebert lyckades riktigt under debatten angående den sista -adressparagrafen, hvari ogillandet af demonstrationerna för valreformen förekommer, att uppreta kammaren. Fråga uppstod om regeringens rätt att förbjuda försaralingars hållande. Man har nemligen alltid if:ån ministeriella sidan åberopat det förbud, som år 4790 utfärdats emot folkförsamlingar; men Ledru Rollin visade, i ett äfven af motståndare såsom förtreflligt erkändt tal, att detta blifvit upphäfdt 1794, då konstitutionen uttryckligen garanterade rättigheten att afbålla folkförsamlingar. Hebert påstod nu, att 1830 års charta icke uttryckligen garanterat denna rätt och att således denna icke fanns: en sats som skulle förutsätta, att för all mensklig verksamhet antingen skulle finnzs serskildt tillstånd 1 grundlagarae eiler i speciella lagar och förordningar, och icke snarare hvarje förbud och övarj: straff g.unda sig på uttrycklig lag. Detta gaf Oddon Barrot anledning att yttra: Poligvac och Peyronnet voro mera konstitutionella än ni! Nu blef stormen förfärlig. Förgäfves gjorae Girardin den träffande anmärkningen, att om frågan vore tvifvelaktig, borde man, liksom nyligen öfver tjensteköpen, förkunna sig påtänka ett lagförslag. Under det att oredan var stor och få oppositionsledamöter på sina platser, bjelpte hr Sauzet till att få slut på diskussionen, genom en af de vanliga taskspelarekonstern., nemligen att föreslå sammankomstens alslutande, hvilket helt plötsligt bifölls, oaktadt venstra sidans protest. Då följande dag (den 40 dennes) debatten skulle fortsättas, var oron så stor, att knappast någon talare kunde vinna gehör för den högljudda enskilda konversatioaen. Hr Darblay fick dock slutligen höja sin rös; och han skonade ej hr Guizot, för det att denne sjelf gifvit föredöme och talat vid en bankett, som gafs nonom af valmännen i Lisieux, och justitieministern för det att han tillät en hel mängd dylika politiska banketter hillas, innan han begagnade sig af den rätt, som ban påstår sig ega att dem förbjuda. Talaren sökte sedan visa nödvändigheten af ministerens förändrande och vigten af det amendement han föreslagit. Hr Duchatel fann detta amendement vara högst besynnerligt, då hr Darblay sjelf ogillat banketterna. i Hr Guizot ville utesluta allt personligt groll fråa frågan, och blott inskränka den, för regeringen liksom för oppositionen, till rättsbegreppet. Han frågade: hvad oppositionen skulle göra, om hon hade majoriteten och skulle afgifva en adress. Säkert skulle hon beskylla minoriteten för servilitet, korruption, förräderi mot landets intressen, och allt detta i stränga ord. Hvad göra vi annat, än att alltid den ene tadlar den andre? Detta vore alla partiers rätt. Man hade föreslagit att förklara ministrarne såsom de der genom sorgliga föredömen vanställt den representativa styrelseformens uppriktighet. Med ännu större skäl är kammaren berättigad att t2dla hvad som föregår i det inre af landet. Liksom oppositionen begärt en politisk opinionsyttring af landet, begär regeringen en sådan af kammarens majoritet. Hr Thiers sökte deremot visa, att ehuru partierna enskildt kunde klsndra och tadla hvarandra, hade dock det ena icke rättighet att döma det andra. Han sade att detta söker likväl ministeren göra, först i tbrontalet och sedan i adresserna. Han visade huru opassande uttrycken fiendtlig och blind äro i en sådan akt som kammarens adress, och kunde ej annat än uttrycka sin förundran, att en miniar a RR TT Tr a rna rer rr en sr ST ra nr 0 SA