Aftonbladet – 22 februari 1848, sida 1

Nå, det fattades bara! Men hvar hade ni sett mig förut? Ack, min Gud, min Gud! Jenny: Ni frågar hvar jag hade sett er? Vi ä ja från samma by, James? Vi ä ju från Stannington, vet jag? Halifax : Från Stannington... är ni född iStannington? Jenny: Ja visst! Ni frågar när jag började älska er... det var i min barndom. Halifax; Men om jag mins rätt, så lemnade jag byn redan för sex år sedan. Jenny: Jag var då 44 år... vid fjorton år kan en flicka redan hysa kärlek; och då var ni så god mot den stackars Jenny Howard, som ni nu inte mer kommer ihåg! . Halifax: Jenny Howard!... vänta... ah! ja, nu känner jag igen er, nu påminner jag mig... men då var du. så liten och blek! Du bodde då i ett litet hus omgilvet af trän, det låg bredvid vår goda pastors boning. Jenny: Ja, ja. Halifax: Dina föräldrar tycktes älska dig mindre än din syster, och slogo dig ibland ... det gjorde mig ondt att se dig gråta... och jag försvarade dig då jag kunde det, eller aftorkade dina tårar då jag kom för sent. : Jenny (för sig): Han mins allting. (Högt.) Och för att trösta mig, sa ni att jag var vackrare än Anna; hvilket ändå inte är sannt. Halifax: Jo; det är alldeles sannt. Jenny: Nisa att jag var bättre än hon, hvilket inte heller är sannt. Halifax: Jo, det är det. Du har alltid varit god, skön, älskvärd ... du kan derför också vara lugn, jag ska aldrig gifta mig med dig. Jenny: Hvad säger ni? Halifax: Jag? ingentiog; det var ni som talte till mig, Jenny ... det var ni som talade om våra barndomsdazar, dem jag redan hade glömt, det har händt så många saker sedan den tiden. Jenny: Jag trodde också att mitt hjerta skulle brista då ni reste bort, mr James; en hel vecka förut kunde jag inte få en blund i mina ögon, jag kunde inte äta, gråta var det enda jag förmådde De andra följde er en half mil från byn -.-. ack, jag kunde ej ta afsked af er i deras närvaro