Aftonbladet – 22 februari 1848, sida 1

springande. Sir Arthur, ni sa att han var er onkels intendent, det ser snarare ut, som om han vore Hans löpare. Jenny: Gud! hvad mitt hjerta klappar! TREDJE SCENEN. DE FÖRRE. HALIFAX, Halifax (kommer hastigt in): Ah! se der är ni Jenny! jag sökte er. Sir Arthur,jag har den äran, — Ni vet att Jenny är min fästmö; derför ber jag er att ni och min lilla svägerska ville vara så goda och lemna oss ensamma ett ögonblick. Arthur : Ja, ja, kom Anna; jag har också något att tala med er. Halifax (till Tom, som stannar qvar inne): Nåå? Tom: Åh ja, ni kan gerna tala, fastän jag är inne, det generar mig inte på minsta vis. Halifax: Nej, men det är du, som generar oss. Tom: Ja så, ja det var ei annan såk. (Går.) FJERDE SCENEN. HALIFAX. JENNY. Halifax: Se så ja, nu är vi ensamma. Jenny: Ack, hvad ni var god som kom. Halifax: Det var inte utan möda. Han hade befallt mig att följa honom som skuggan, den gamle skurken. Jenny: Om hvem talar ni? Halifax: Om sir John Dumbar. Jenny: Han, vår beskyddare! Halifax: Ja, ja, han beskyddar oss! — men under det han frukosterade, begagnade jag mig af det ögonblick, då pastorn kom för att äta middag med sin biskop, och i detsamma han steg in sprang jag min väg, och här är jag nu... olyckliga barn. Jenny: Huru? Halifax: Ja, olyckliga barn! MHvarifrån fick ni det infallet att älska mig? — Säg. Jenny: Men det var ju helt naturligt, hr James? Halifax: Då ni hyste en acnan böjelse; ty ni älskade någon, Jenny!... Ser ni, jag är väl underrättad. I Jenny: Ja, det är sannt... ja, jag hade en böjelse... jag älskade någon... i Halifax: Ah! Jenny: Men denna passion, den var för er.--.-. den jag älskade, det var ni! i Halifax: Var det mig ni älskade, Jenny?... )