Aftonbladet – 21 februari 1848, sida 3

(Införet mot betalning.) I anseende till de ställningar och förhållanden som råda genom den nu tillåtna bränvipsbränpningen, hafva vi undertecknade invånare inom Hellestad, Fjellmo och Godegårds socknar af Östergötbland, genom vår riksdagsfullmäktig Carl Nilsson i Wästanå, i största underdånighet velat hos Rikets Ständer framställd följande: Nykterhetssällskaperra arbeta med största flit att vinna framgång med nykterhetsföreningar, som är en ganska god och nyttig sak och bereder mycken välsignelse med sig, om den hunne till sin rätta välmenta framgång; men beklagligen: hvad är det som ligger deremot? Jo, om man så får säga, den i hög grad uppdrifna bränvinstillverkningen, som allt mer och mer tilltager, med de så kallade Pistoriska Verken, — det torde väl icke begagnas större bränvinspannor än förr, Kånhända något mindre, men likväl tillverkas mera bränvin än tillförene, hvarutaf kan någorlunda begripas, då en egare kan under hela den tillåtna tiden eller 6 måneder tillverka omkring 50 å 60 tusen kannor bränvin, hvilken oerhörd mängd skall icke då kunna tillverkas på så många talrika brännerier. I början af brännterminen torde väl potatis begagnas, men sedermera på de störro brennerierna så nyttjas till det mesta strid spanremål af hvete och råg. Genom en så i bög grad uppdrifven tillverkning å bränvin uppstegras priserna å spannmil, att den fattige och mindre bemeålade klassen, med all sin redlighet och kroppsförmåga, omöjligt kan förtjena sin bergning, för sig och de sina, hvarutaf kommer att stölder och brott utöfvas och genom en så stor tillgång på bränvin underhålles fyllerilastenp, fattigdomen, stölder och brott, hvaröfver allmänt klagas. En del af de omnämnde större brännerierna torde väl lemna uppehåll med tillverkningen under helgedagarne, men de äro förmodligen icke många, utan fortfara oafbrutet dermed, kan hända Juldagen torde väl lemnas någon liten rast, och det är så kommit uti sedvanan, att de som arbeta på detta komma sabbaten intet ihåg. I anledning häraf hafva vi bos Rikets Ständer i största underdånighet velat anhålla, det så kallade pistoriska brännerier måtte afskaffas och äfven andra brännerier af större sorten, så att bränningen kunde modereras endast till busbehofsbränning, hvilket troligen skulle mildra spannmålspriserna samt göra ett jemnare välstånd inom landet. Jordbruket förbättras synbarligen hvarje år och Försynen har gifvit oss icke så knappa skördar, utan det är troligen tillräckligt för allas behof om dermed ej misshushållas genom en alltför öfverflödig bränvinsbränning. Genom en sådan förminskning i tillgång af bränvin tro vi äfven att både nykterhet och redlighet skulle mera blifva rådande inom samhället. Johan Sv:nssom i Båtsberg. Jun Jansson i Kärnskogen, Carl M. Jacobsson i Holbeck. Jan Fredrik Jansson i Krasbeck. Anders Petter Nilsson i Kärr. A. G. Söderström, Kjellmo. Anders Andersson i Qvarnstad. Nils Hanssor, Hägra. Anders Fredrik Andersson i Kärrskogen, nämndeman. Johan Andersson i Ersvenstorp. Anders O!sson i Berg. 4. Tiderman i Österby. Joel Olofsson i Skånstorp. Olof Andersson i Torp. Petter Larsson i Wagelö. Hans Danielsson i Skånstorp. Anders Magnus Danielsson i Brynstorp. Carl Persson i Dråsa. Eric Magnus Nilsson i Labbetorp. A. Grell i Fjellmo. Pitter P. J. s. Janson i Spiksberg. Anders Olsson i Tybble.