Aftonbladet – 21 februari 1848, sida 3

tider påkommit ett skogs-förödelse-raseri, som sprider sig liksom en pestartad sjukdom öfver hela landet; egendomar, som liggå nära s-eppnings-ort, köpas oftast endast med beräkning, att skogarne derå skola kunna betala, om icke hela, dock större delen af köpeskillingen. Skogen hugges derföre totalt ned, och egendomen blir icke allenast skoglös, utan åker, äng, beteshagar, kreatur m. m. lida af de nu mera utan hejd framrusande vindarne, och om icke jorden är dessmera lerbunden och fuktighetsbehållande, är det alldeles icke någ n omöjlighet att en på detta sätt bebandlad egendom lätt blifyer förvandlad till en mark, dylik med den sm Vestergöthlands slätter ha att framvisa, hvilkas ofruktbarhet hel och bållen är uppkommen genom nedhuggning eller förstöring af den derå växande skog. Då således den enskilde icke vill eiler kan inse itt och fäderneslandets sanna vä!, utan endast vill lefva för dagen och beräkna den ögonblickliga vinsten, icke ihågkommande att, ehuru han möjligtvis kan draga en tvifvelaktig förde!, hans barn och efterkommande dock ovilkorligen skola lida af ett sådant hushållningssätt, om ej helt och hållet utarmas, blir det statens osftergifliga pligt, att så mycket som möjligt söka att så sköta sina skogar och sätta dem i det stånd, att de i en framtid skulle blifva tillräckliga för landets behof, och landets välfärd i detta afseende till en stor del blifva oberoende af den enskilde och hans hushållningssätt. Motion har blifvit väckt, att de enskilda skogarne skola ställas under ktonans uppsigt, och, ehuru detta verkligen vore att önska, är det dock för närvarande förenadt med större kostnader än hvad tillgångar finnas, och saken för öfrigt ej blifvit tillräcklist utredd, att anledning är för handen att denna motion ej kommer att bifallas. Men utan att vilja ingripa på enskildas rätt att förfara med sina skogar på hvad sätt de behaga, kan kronan erhålli tillräcklig stor verkzingskrets för införandet af en förbättrad skogshushållning med de skogar och å den mark, som den nu har a.t råda öfver: landsoch härads-allmänningar, kronoparker, boställsoch kronohemmans skogar hafva, i mer elier mindre mån, behof af en bättre och noggrannare tillsyn och skötsel än man består, synnerligast hvad boställsoch kronohemmans skogar beträffar, hvilka snart sagdt, att döma efter det mer än dåliga skick hvari de befinna sig, sakna den belt och hållet. Dessutom finnas, utoz Vestergöthlards svälter, redan stora sträckor i flera provinser, i synnerhet de vid eller nära kuster belägna, som åter kunna tillgodogöras och förvandlas från ödemarker till skogbärande, om staten använde en del af Skogsplanteringskassan till deras intöp, och anordnade att en viss areal årligen besåddes med trädfrön. Flera flygsandsfält finnas också, som årligen erfordra ej så ringa omkostnader till deras förminskning. Att skilja alla de myndigheter, som nu hafva den kon rollerande vården och uppsigten öfver alla de ofvannämnda kronans skogar, från samma kontroll och ensamt öfverlemna denna åt en särskild skogsoch jägeri-styrelse; att ombilda skogsoch jägeristaten och skogsinstitutet; omarbeta skogsordningen och instruktionen för nämnde stat — äro medel, som i första hand skola vidtagas, om några för samhället nyttiga resultater åsyfias. Det skulle imedlertid leda till en alltför stor vidlyftighet at här bevisa, att sakernas nuvarande skick verkar tillbakahållande på skogshushållningens utveckling och framgång i Sverige, hvarföre jag nu endast velat häntyda derpå; men skulle omständigheterna fordra en sådan bevisning, skall den icke uteblifva. Om de 66,666 rdr 32 sk., som Kopngl. Maj:t erbjudit tilll Rikets Ständer, användas till ofvan antydda nödvändiga förändringar, skulle otvifvelaktigt en för landet oberäknelig nytta uppkomma, och större än om denna summa ansloges till hvilket annat ändamål som helst. Statsutskottet har också med största skäl funnit sig föranlåtet att afstyrka en sådan förskingring af merberörda kassa. I samma utlåtande är häntydt på att enskilda böra genom premier uppmuntras till mera omtanka och vård om sina skogar, hvilket visst kunde hafva goda följder; men jag fruktar att om det är på detta sätt man vill vinna sitt mål, skall skogsplanteringskassan snart vara tömd; ty om den enskilde genom premier skall lockas till en förbättrad skogshushållning, måste dessa premier vara så betydliga, att de nära nog ersätta honom de omkostnader han i och för denna sak måste vidkännas, så snart han icke af egen drift och af nit för fäderneslandets och efterkommandes bästa vill göra några uppoffringar. Men genom att använda medlen till statens egna skogars och skogsväsendets förbättring och ändamålsenliga organisering, vore en säker och omedelbar vinst att påräkna.