Aftonbladet – 21 februari 1848, sida 1

DV SVARA v.L SLUT UU I TALA DIR VÄL exempel som skall vinna efterföljd i den mån det utvecklar sig för framtidens hopp. Tal kunde docx ej gilia statsutskortets uppträdande ssom giftoman, dertill det ej egt den rinsaste anledn ny, helst då Hans Mej:t aldrig talat om äkten:kap. Den som går obuden till, går tacklös ifrån — det får utskottet nog erfara,. Imedlertid, efter den utgång frågen redan fått, ville tal. intet vidare tillägga, endast gratulera medstånden, om de kunnat fiana utvägar för fylI nde af alla de 2nslagsb2höf, som under denna riksdag äskas. Med Bengt Gudmundsson förenade sig Efraim Larsson, Johan Johansson och Hars Persson. Per Nisson skulle utan ålla vilkor bifallit en tillskning af 25,000 rdr; nu måste han dock afslå. Likaleies Sone Pers:on, Erik Ersson och Gustaf Glad m. fl. — Rutberg: R. O. föreskrifver att alla frågor om statsregleringen skola liktidigt afgöras, men då ru 3 stånd fitt springa Bondeståndet förbi, vore det väl ej skäl att neka sitt bifall Andreas Bengtsson kund2: ej annat än bifslla, äfvensom Appelquist. Det är lika ändamålsenligt att lemna bifall till detta, som till bankovinstens dragande till främmande ändamål. Olof Jansson röstade för afslag. ,Hans kommiitenter komme säkert att önska sig ena regering för båttre köp Heurlin hade ej öämnsit begära ordet, om ej flere ledamöter riktst skarpa anmärkningar mot utskottet. Han önskade nu att dessa vedersakare måtte sitta i utskottet; det vore kanske ej det bisa. Tal., ehuru böjd för besparingar, bifölle gerna alit hvad som kan bidraga till svenska statens ära och anseende hos den öfriga veriden,. Han bekände att han älskar konungahuset och bäfvade ej för att högt uttala sitt gillande af utlåtundet. — Bifölls. På e. m. anfördes emot ståndets beslut anv. 8:de punkten i statsutskottets utlåtande JM 37: Tackjernstionds, reservationer af Anders Johensson, Bergström, Anders Jansson och Peter Pehrsson från Öcebro lin. Andra hufvudtiteln bifölls, föruiom 42:e punkten, angående anslaget till prof. Schlyter för utgifvande af Sveriges gamla lagar. — Petter Jönssen an:åg pro. Schlyter väl lönt sisom varande ledamot i lagberedningen. I utlåtandet säges att hr prof. ,oafbrutet forifar med utarbetandet af landskapstagarne. Detta ansåg tal. oförenligt med de maktpåäliggande göcomålen inom lagberedningen, och yrkade afslag. Likaledes Strindlund, sm villa veta att prof. S. njöte lön på 3 ställen; d:o Per Nilsson och. Appelqvist. — Anders; Andersson kunde ej inse att deita borde hindra arbetets fortsättande. Prof. Geijer åtnjöt under sin lifstid anslag till utgifvande af sina historiska arbeten, utan alt fråga väcktes om dess upphörande i följd deraf att hin hade andra syssior. Prof. Schlyter ämr— nade dessutom snart afgå från lagberedningen, och då han i talarens tinke vore den ende, som kunde uträt.a företaget, hemställdes om det vore välbetänkt att indraga anslaget. Rutberg delade denna åsigt, ehuru han tyckte anslzget vara nog stort. — Gezelius yrkade afslag och önsk:de höra sekreterarens yttrande. — Heurlin visste äfven att prof. S. ämnar afgå ur lagberelningea, för att cdeladt kunna egna sig åt arbetet med laniskapslagarne. Då Stäns derna en ging genom anslag gifvit fart åt företaget, vore det obetänkt att nu upphöra dermed, och fara värdt att alltsammans afstannade. Sshliström upplyste att prof. S. nu måste afstå från hälften al professorslönen, och sålunda ej vore afundsvärd på inkomsternas vägnar. Det vore af stor vigt för Svenska folket att få samlade och utgifne sina gamla lagar. — Strindlund bade aldrig trott att Sverige vara så fattigt på jurister, och yrkade ännu en gång afslag, blott för att få upplysning i den saken.n — Sekreteraren hade intet annat att tillägga till Heurlios och Sablströms yttranden, än det alt prof. S. vore erkänd såsom Sveriges störste språkforskare. Talmannen upplyste slutligen, att frågan ej kunde arslåg, enligt stadg. i 69 R-g.-formen. — Återremitterades. T.edje hufvudtiteln bifölls utan diskussion. S-atsutskottets utlåtande J4 41, om ytterligare anslag till uppförande af cellfingelser, besreds af Erik Persson, hvilken ansåg det vara för tidigt att, innan Ständerna antagit den nya st afflagen, inkomma med förslager till uppbyggande af flere dylika slott, jemförliga mcd Egyptens pyramider. Strindlund trodde att man förut borde försöka meihodens nytta. Lagea borde först bestämmas, och sedan hvad om forirades för verkställigheten. deraf. Tal. vora för närvarande böjd att bifalla hälften af det begärda anslaget. Paiter Jönsson delade dessa åsigter. Siatsutsk. borde vinia uppmärksarsheten på att förändra de gamla Jinsfängelserva till cellfångelser, och på byggende af häradsfingslser till ransakningshökten. — Gustaf Johansson, Heurlin, Rutberg, B: gström, Petter Perssan, Per Nilsson, Appelqvist, Ola Parsson, Sone Persson, Andreas Bengtsson, m. fl. yttrade sig derefter, alla för återremiss, och för byggande af ransakningshäkten. Distussiopen varade till sent på qvälleh och fördes slutligen blott orm de ouka straffprineiperna. Sablström upptog och basvarade åtskilliga hirvid fällda yttranden. Man fruktade att det nya kriminallagörslaget skulle gå sönder i Lgutskottet. Tal. ver öfvortygad om att så ej skulla ske, Det allmänna rättsbegreppet har vunnit den utsträckning, alt man nästan allmänt inser att förbättring endast beror på en ny och lämpig2re kriminallag. — Man hade anfört samtal, dem man haft med cellfångar; tal. trodde dyika subjekter vara de sämsta rådgifvare man kunde välja i fråga om de olika verkningarne at straffen. Han visste dessutom att de fleste, som nu sitta i cellfängels ra2, äro ransakninsgsfångar. Alt collen verkar förbättring, är en erenhet, som ännu ej är nog gammal, men den amn allk Mass om Ls sansa Qlametraffan vara