Aftonbladet – 18 februari 1848, sida 3

BERÄTTELSE rörande Lagförslaget om Fångvården, framställd i franska Pärskammarens session den 24 April 1817 af hr Beranger (dela Dröme). (Slut från On-dagsbl.) En annan klass af biträden, på hvilka Utskottet måste rikta sin uppmärksamhet, äro verkmästarne. Dessa tillbringa sin lefnad äfven med fångarne, gifva dem undervisning i arbetet, anvisning dertill, tilldela råämnen och verktyg samt stå med dem i oafbruten gemenskap. Verkmästarne stå icke i förvaltningens utan i entreprenörernes tjenst; direktören åtnöjer sig att antaga dem. De erbjuda således ännu mindre borgen, än väktarne. Dessa måste åtminstone bevisa, att de tjenat i hären, måste förete goda betyg om sin vandel och först tjena två månader såsom extra, innan de af direktören bestämdt placeras. Det vore derföre så mycket mer nödigt, att de bröder och systrar, som åtaga sig uppsigten i fängelserna, lärde sig handtverk, för att ersätta hittillsvarande verkmästare cch verkmästarinnor, hvilka äro främmande för de i huset använda förbättringsmedel och skulle störa deras verksamhet. Kongregationen, som tillika skall bilda väktare och verkmästare, kan betrygga reformens framgång i alla dess delar. Edert Utskott, som bland sig räknar flera protestanter, är så öfvertygadt om nyttan af det religiösa elementets införande, att det enstämmigt ålagt sin rapportör såsom pligt, att hos regeringen tillstyrka detta elements användning. Det bar icke lemnat inrymme åt farhågan för den håg att utbreda sig, som tillskrifves dessa kongregationer. Statsmakten, sådan den i Frankrike är grundlagsenligt ordnad, eger makt nog att hindra en sådan utbredning, om den någonsin förekommer. I hvarje fall stode det förvaltningen fritt att entlediga från tjensten i fängelset mealemmar af en kongregation, som dertill visade böjelse. Men den torde svårligen nödgas att tillgripa detta yttersta medel. Dessa korgregationer, helst när de äro bildade för ett serskildt ändamål, måste så mycket mer vara betänkta på att qvarblifva inom de föreskrifna gränserna, som deras medlemmars bana vore stängd, så snart regeringen tvingades att gifva dem afsked. För öfrigt blir det förvaltningens sak, att föreskrifva dem vilkor och så bestämma reglementet, att direktörernas makt icke lider intrång, och att hvarken ståndet eller drägten, så vördnadsvärd den ock må vara, kan skydda en man i tjensten för ansvar. UI. Den tredje hufvudomständighet, som vid fängelsereformen bör afses, är den lösgifna fångens ställning. De åtgärder, som böra vidtagas, för att göra den i korrektionshuset begynta pånyttfödelse varaktig, skola bilda fyllnaden i dem, som böra betrygga lagens verkställande. För den lösgifna fången öppnar sig en ny vädjoban, och vid detta tillfälle blir det nya systemet underkastadt det afgörande profvet. Skall det bära frukter, skall den på straffången under dess fängelsetid använda möda icke vara utan framgång, så måste väl något mer för honom ske, än att man vid strafftidens slut öppnar fängelsedörren för hoOm. Näst våra fängelsers inre inrättning, bör af vederbörande hufvudsakligt den vändpunkt betraktas, då fången ur deras händer öfvergår till borger liga samhälet, för att begynna en ny lefnad. Förutsätter man att fången uppriktigt omvändt sig, att han fattat lofliga beslut, — skall han väl hos sig sjelf ensam finna den till deras utförande nödiga kraft och ihärdighet? Annu stöter han genast vid sina första steg på mångfaldiga klippor. Egennyttiga menniskor lura på honom, för att listigt afbända honom hans sparpenning eller förföra honom till dess bortslösande. Minnet af hans brott är icke utplånadt hos andra, det vidlåder honom, likt kulan, den han fordom släpade efter sig vid benet. HSN RNNTSRST ET att se SET SA a NT RR BROTT Må OA 7 Sn EEE