Aftonbladet – 18 februari 1848, sida 2

Sir John: Huru? din usling! Halifax: Ja visst! För 500 pund kan man visserligen söka rätt på sämre fo!ks barn; men betänk bara: en lords dotter; det måste nödvändigt bli dyrare! Sir John: Det är rätt hyggligt, det här! du drifver gäck med de heligaste saker, gör narr af en faders kärlek till sitt barn ... men skrattar bäst den som skrattar sist. Halifax: Ena faders kärlek till sin dotter! ja, ni har rätt, nådig herre; det är verkligen något aktningsvärdt! — En dag flydde Hans Maj:t Carl II, då han hade förlorat bataljen vid Worcester, med en af sina tillgifna tjenare, som var ädel som konungen, frikostig som konungen — utsväfvande som... Sir John: Huru? du vågar... Halifax: Båda flydde öfver berg och dalar, lågo under bara himlen på marken, då de slutligen blefvo varse ett litet enstaka hus, i hvilket de gingoin, och konungen sade sig vara farmern Jackson, och hans favorit antog namnet Jack Herbert. Sir John: Det der vet jag förut. Halifax: Derför säger jag det inte heller åt er, utan det är en historia, som jag berättar för mig sjelf. Det der huset var bebodt af två förtjusande små bondflickor — två syttrar, faderoch moderlösa — flyktingarne voro unga och vackra. Det lilla huset gaf dem en fristad — och eftersom de voro alldeles uttröttade och ingen anade att de voro der — så qvarstannade de på stället i åtta dagar. , Sir John: Har du inte snart slutat? Falifax: Förlåt, jag berättar en historia för mig; hon intresserar mig och jag önskar att få veta slutet derpå — — De stannade således der under åtta dagar, då en trogen tjenare kom och underrättade dem om att ett skepp väntade dem för att föra dem till Frankrike. Nu måste de lemna det lilla huset, måste lemna de vackra värdinnorna. Konungen ville ge den af flickorna, som i synnerhet fästat sig vid honom, en suvenir. Han sökte således efter rågot, som han kunde lemna henne; men man hade ej låtit honom behålla mycket — och han beslöt att ge henne sitt porträtt: det är så furstarnes vana; men eftersom han inte hade der sin vanliga måjare, som nu höll på att måla protektorns porträtt i kroppsstorlek, åtnöjde han sig med att lofya, det han skulle skicka henne det från Frankrike. Någon tid derefter fick han imedlertid veta, att det inte beböfdes, eftersom bans vackra värdinna nu ägde ett lefvande porträtt af honom, ett litet miniatyrporträtt, en liten söt flckunge — — favoriten, som var ädel som konungen — frikostig som konungen — utsväffende som —