Aftonbladet – 17 februari 1848, sida 2

Dudley (kommer in och slår honom på axeln): Hör på, min käre värd... Samuel: Ah! förlåt, mylord. Dudley: Ar ni ensam? Samuel: Ja, för ögonblicket. Dudley: Huru, för ögonblicket? Väntar ni då någon hit? 1 Samuel: Ja, herr Sampton, som nu är inne hos den unga damen, och som måste den här vägen tillbaka. Dudley: Godt... vill ni förtjena 20 pund sterling? Samuel: Det säger jag inte nej till. Dudley: Nå väl, följ då med honom när han går, och hvad för buller du än må höra, så lemna honom ändå inte. Samuel: Men, mylord, hvad är er afsigt? Dudley: Ni är för nyfiken, min käre Samuel... Se der har nj era 20 puad, jag vet inte rätt om det kanske är något mer. Ni kan roa er med ätt räkna dem, medan jag blir qvar här... det ska sysselsätta er. Samuel: Mylord, jeg är mycket tacksam... Dudley: Det är bra... och jag äfven... Tyst! Samuel (till Sampton, som kommer ut): Nå, herr Sampton, har ni nu uträttat er kommission ? Sampton: Ja, min käre Samuel, och hon ber er låta spänna för sin vagn och säga till åt formannen, att han håller sig färdig. Samuel: Godt, herr Sampton; jag följer med er för att uträtta hennes befallning. (De gå.) Dudley (ensam): Resa... åh nej, inte ännu... inte ännu, mitt vackra barn ... han hade rätt, 200 pund var ibte dyrt för mitt lif! Jag skulle gerna ge ut dubbelt så mycket, om den söta flickan samtyckte att höra mig--. Se så... nu hörs inte nåct buller mer.-. (Han blåser ut ljuset, teatern blir mörk.) Nu går jag in till henne (ban öppnar dörren). Ursäkta, mitt vackra barn, om jog stör dig.